Tillbaka

Att driva bussrörelse på 20-talet

av Per-Erik Melander

Min farfar, Rune Daniel Melander, föddes på Nygatan i Eskilstuna den 2 april 1899. Efter avslutad skolgång arbetade han på olika verkstäder i Eskilstuna mellan åren 1913-1918. Efter genomgången militärtjänst väntade en tid av arbetslöshet som utnyttjades till studier på olika folkhögskolor och i studiecirklar, bl a i det Socialdemokratiska arbetarepartiets regi. Min farfar blev en röding som man sa på den tiden, alltså socialist och han började att arbeta aktivt inom arbetarrörelsen. Studierna ledde i förstone ingenstans och ännu 1922 saknade han arbete. Men vid den här tiden skedde det en hel del inom kommunikationsväsendet, stora förändringar som slog igenom ganska fort. Från att hittills ha använt hästdroskor gjorde bilen sitt inträde och den kom att i sinom tid ge många nya arbetstillfällen.

Min farfar får berätta själv, i en intervju som gjordes med honom år 1977 då han var 78 år gammal:

"Min far, som hade god kontakt med brandstationen [i Eskilstuna] och brandsoldaterna där, tog upp ett resonemang om att starta en bussrörelse. Man avsåg att köpa ett bilchassi och på detta bygga en buss och begära myndigheternas tillstånd att öppna en busslinje.

Man åstadkom pengar och inköpte ett Fordchassi och fick tillstånd att bygga bussen på brandstationen. En brandsoldat vid namn Karlsson åtog sig att utföra arbetet och fick också hjälp av många andra brandsoldaters händer. Bussen byggdes efter en ritning som gjordes av någon händig man.

Den 1 april 1923 öppnades så en busslinje Eskilstuna - Sundby - Björsund och Eskilstuna - Strängnäs i min fars namn, Hilmer Daniel Melander.

Eftersom det måste finnas en bussförare fick jag tillfälle att dessförinnan lära mig köra bil och sköta den. Jag fick mitt körkort den 1 april 1923 och den 1 maj samma år hade jag förvärvat trafikkort eller "rättighet att framföra trafikbil för personbefodran".

Tiderna var inte särskilt goda. Jag minns att första dagen vi körde bussen var folk mycket förfärade när bussen kom på vägen och hästarna stod ofta på två ben och kuskarna var också mycket nervösa.

Åren 1923 och 1924 var det mycket svåra vinterförhållanden. Vägarna var smala och plogningen var under all kritik, sett med en busschaufförs ögon. Bönderna hade inget förtroende för bilrörelsen. Bussarna var inte alls av den standard som dom är idag. Fordbilarna var emellertid slitstarka och trogna vänner, speciellt vid svårt väglag.

Som bussförare träffade man många intressanta personer som ofta åkte med bussen från Eskilstuna till skilda platser efter linjen. Jag blev bl.a. bekant med en komminister, som var extra skollärare i Sundby skola och bodde i prästgården i Vallby. Det var en mycket god och pratsam herre. Han vandrade från Vallby prästgård till vägskälet i Hammarby, där han steg på bussen. Han var född i ett fattigt arbetarhem men lyckades efter mycket knog bli student och sedermera präst.

Med bussen togs tidningar, bl. a. Sörmlandsposten, som skulle lämnas på olika ställen utmed vägen. Min vän prästen hjälpte ofta till med att gå av och lägga tidningarna i brevlådorna. Han kallade sig själv "hopp-i-land-grabb på bussen mellan Sundby och Eskilstuna".

Han berättade många roliga historier om sitt arbete med skolbarnen och värdesatte arbetarbarnens kunnighet gentemot storböndernas barn. Han framhöll ofta att det inte fanns någon skillnad på börd utan ofta var den fatige torparpojken och torparflickan lika klyftiga och ibland också klyftigare än storböndernas barn.

En anan man som jag också hade god kontakt med var rättaren på Sundbyholms gård. Hans namn var Svensson. Det var en stor och kraftig karl som var mycket tystlåten. När det var något särskilt brummade han gärna till och hade ganska stor respekt med sig. En gång var han med i bussen, det var trångt. Han satte sig på en av tvärbänkarna och fruarna kom en efter en med stora korgar och slutligen blev han rätt ilsk, så han sa att här är det bäst att en stor karl går av bussen och går till stan eftersom det kommer så många "korgkäringar" i bussen. Han lugnade sig emellertid så småningom, gick längst bak i bussen och där fick han sitta i fred. När han steg av sa han att det är tur att man är lugn till sinnelaget.

Några ekonomiska kalkyler över inkomster och utgifter för bussrörelsen fanns inte. Oftast fick min far låna pengar för att klara av de värsta räkningarna. På så sätt kom han på efterkälken med betalningarna. Lönen för mitt arbete var blygsam. Inte mer än att jag kunde försörja min familj någorlunda. Men vi hade dock gott hopp att det skulle bli bättre.

Konkurrensen på bussfronten blev dessvärre allt större. Med oss konkurrerade även en annan bussägare. Det gällde då att vara så artig som möjligt för att värva kunder. Ofta avgick bussarna samtidigt. När den ena bussen tog upp passagerare passade den andra bussen på att köra om och ta andra passagerare vid nästa hållplats. Ofta var det så att passagerare, som ville åka med en särskild buss, gömde sig till den buss kom, som enligt deras mening var bättre att åka med.

Första åren vi körde buss var vägarna mycket smala och krokiga och vinterväglaget var under all kritik. Bönderna plogade på den tiden med träplogar och såg till att det fanns en viss höjd på snön för att dom skulle komma fram med sina slädar med tunga lass som dom körde på vintrarna. Det gjorde att det oftast var 2-3 dm snö på vägen och snövallar så man fick noga anpassa sig till själva vägbanan. Så småningom fick man stor körteknik, man kände precis var vägen gick eftersom man åkte där flera gånger dagligen. Ibland fastnade bakhjulet i dikeskanten och då var det att försöka kalla på hjälp. Passagerarna hjälpte ofta till att lyfta upp fordonet. Fordmotorn hade hel- och halvfart och för det mesta tog halvfarten upp bussen om bara någon kunde skjuta på bakifrån. Eftersom utväxlingen var låg fick inte hjulen den hastighet som ofta inträffar på nuvarande bilar.

En annan besvärlighet var att däcken var mycket dåliga. Man kunde inte köra mer än 300-400 mil och man fick använda snökedjor på vintern, dels för att få drivkraft och dels för att köra säkrare vid halka. Något som var mycket besvärande var att man ideligen fick punktering. På vintern fick alla hästar speciella broddar i sina hästskor, vilka tappades på vägen och den spetsiga delen körde in i däcket. På morgnarna när det hade snöat kraftigt under natten var man alltid ivrig att komma fram till vändpunkten. Varje morgon gick det dock en stor mjölkbil före för att hämta mjölk och det gick alltid bra att föra fram bussen i dessa spår. På det sättet klarade man sig fram till Sundby kyrka som var det viktigaste.

Från början var både människor och djur rädda för bussarna. Man trodde inte sina ögon när en buss kom körande i den då för tiden högsta tillåtna hastigheten, 30 km per timme. Det var en mycket hög hastighet i förhållande till t.ex. en hästskjuts.

Tids nog vande man sig och bussen blev mer och mer populär. Bönderna lät frakta sina varor med bussen i stället för med häst och vagn. Följden blev att bussen fick två uppgifter, dels att befordra passagerare och dels att transportera gods till stan. Även på vägen tillbaka fick man ta med sig gods, eftersom bönderna skulle ha sina varor med sig som man inte hade sålt eller andra produkter som dom hade köpt.

Busschaufförerna ombads också att uträtta ärenden i stan. Man fick hämta medicin på apoteket, köpa trådrullar eller hämta tyger och andra paket i olika affärer. Busschauffören blev en liten jultomte för många människor utmed vägen.

Många flera små episoder skulle kunna berättas. T.ex. utanför Skiftinge fick jag på långt avstånd se en skrinda komma med två oxar förspända. Jag visste att det var en skjuts från Hammarby storgård, eftersom dom hade två smålandsoxar. Jag saktade ner, körde försiktigt åt sidan och stannade bussen men oxarna ville annat. Utan att körkarlen kunde göra något åt det vände dom direkt på vägen och sprang åt andra hållet. Drängen fick stora svårigheter att få hejd på oxarna.

En annan gång mötte jag en av storbönderna i Jäder, Jonsson. Det var en mäkta fin man som var mycket förgrymmad på bussarna. Han hade en väldigt vacker häst och ansågs vara en mycket duktig körsven. Vi möttes utanför Tidö storgård och jag stannade bussen för att han skulle få passera. Hästen såg yster ut och hoppade rätt som det var med det högra benet över ena skakeln och kunde således inte komma någonstans. Vi blev mycket nervösa och en herre i bussen sprang ut och fick tag i hästens grimma och kunde på det sättet hindra en katastrof. Efter denna episod kom Jonsson till mig och sa att det var en mycket hygglig chaufför som kunde klara situationen. Om hästen skulle ha brutit benet eller skadat sig på annat sätt hade det blivit en ekonomisk katastrof för honom. Jonsson skänkte mig 5 kg potatis som tack.

Vi uppehöll också linjen Strängnäs - Eskilstuna, där vi hade konkurrens av andra bussföretag, bl.a. Bröderna Lundin och Knut Oskar Gustafsson. Priserna pressades så att det var helt omöjligt att kunna klara bensinkostnaderna, varför vi drog in vår linje.

Ett prisexempel kan berättas. Priserna på dessa linjer var mellan Eskilstuna och Strängnäs 1:50 kr och detta blev så småningom tur- och returpriset och det fanns naturligtvis ingen möjlighet att driva en busslinje, trots att både bensinpriset och lönerna var låga.

Mellan Eskilstuna och Sahl kostade det 25 öre och fortsatte man till Tidö kostade det 40 öre. Till Hammarby var priset 50 öre och till Stora Löfhulta också 50 öre. Till Ostra kostade det 65 öre och till Sundby kyrka 75 öre för att sedan öka till 1:25 kr mot Jäderön och Björsund. Trots dessa billiga priser hade folk inte alltid råd att åka med bussen. På lördagar och söndagar kunde dock bussarna vara överfulla. På Ostra knall, som hade blivit ett omtyckt fritidsområde, skaffade industriarbetarna sig små tomter och byggde hus och det fick till följd att trafiken var störst på lördagar och söndagar. Sundbyholmsbadet blev också mer och mer attraktivt och sommartid kunde man ha väldigt mycket folk. Det gick upp till tre bussar vid varje tur och det var trångt och stimmigt. Vi hade inte möjligheter att fylla alla krav som fanns. Dels var ekonomin dålig och dels måste ju nya bussar anskaffas. De ekonomiska svårigheterna fortsatte.

Det största ansvaret vilade på mig. Bussarna gick ofta sönder och måste repareras. Hade man sen tidigare utgifter som inte hade betalts var det bara att böna och be tills man fick bussen reparerad.

Bussrörelsen blev ett ekonomiskt äventyr. Det var svårt att få debet och kredit att gå ihop, men genom stora uppoffringar betalades slutligen ändå stora skulder. Min far fick lov att låna pengar och även jag själv måste av mina släktingar och bekanta låna för att klara av dom största räkningarna. Hotet om nya stora räkningar låg alltid på lut. Bussarna försämrades och kostnaderna för reparationerna ökade. Gummislitaget var på den tiden ett av de stora problemen."

1929 såldes bussrörelsen till Molins i Eskilstuna. Min farfar fick anställning hos Bröderna Molin 1930 och fortsatte som busschaufför ända till 1939. I sinom tid ombildades företaget till ett aktiebolag och kallades då AB Stjärnlinjerna. Det köptes sedan upp av Eskilstuna Omnibusstraffik.

Min farfar blev sedermera funktionär i Eskilstuna Transportarbetarefackförening och var med om att bilda Reso Ekonomiska Förening 1941. Han medverkade vid öppnandet av den första resebyrån i Eskilstuna och fick sedan i uppdrag att bilda Resoklubbar i Södermanland och Östergötland – det blev c. 200 st. Under kriget blev han Norgehjälpens ordförande och kassör och 1945 anställdes han vid Svenska Transportarbetareförbundet som ombudsman. 1946 flyttade han till Stockholm och den 1 januari 1948 valdes han till förbundskassör, en post som han innehade till pensioneringen 1962.

Han avled 1982.

Till toppen


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved