Bakåt

 

JÄRNET I AFRIKA

 av Per-Erik Melander

Inledning

I minst två miljoner år har det funnits människor i Afrika men det är först under de senaste 150 åren som kontinentens äldsta historia blivit känd. De första européer som utforskade Afrika och upptäckte spår av forna kulturer vägrade tro att de primitiva människor som bodde i områdena hade något att göra med de arkeologiska fynden.

I bl.a. Olduvai Gorge i norra Tanzania och vid Koobi Fora i Kenya har man funnit spår av de första människoliknande varelserna, liksom av de första primitiva stenredskapen. Dessa fynd visar att mänsklighetens vagga och äldsta historia ligger just i Afrika.

För 8000 år sedan var Sahara ännu ingen öken utan ett bördigt område med skog och stora grässlätter. Området beboddes av stenåldersmänniskor, men mellan 4000 och 2000 f. Kr. torkade Sahara ut och människorna flyttade mot norr, öster och söder. I norr gav de upphov till Egyptens första dynastier, i söder blandade de sig med folk som sedan länge varit bosatta i området. Deras efterlevande byggde städer och grundade riken som skulle komma att nå en hög kulturell nivå.

Dessa riken, som låg söder om Sahara, såg man på 1800-talat och långt in på 1900-talet som primitiva kulturer - kulturer på stenåldersnivå. Senare tids forskningar har visat att så inte alls var fallet. Redan på 600-talet f. Kr. förekom järnutvinning och vid samma tid började man bruka jorden.

Vem lärde människorna i Västafrika detta, varifrån kom impulserna till metallförädlingen eller upptäckte afrikanerna järnutvinningen av sig själva? Min frågeställning blir därför: Vem lärde folken söder om Sahara bruket av järn?

 

Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka varifrån kunskapen om metallförädling kom, vilka som lärde folken söder om Sahara bruket av järn. Jag kommer att titta på metallutvinningens äldsta historia i Asien och Afrika och tidsmässigt koncentrerar jag mig på det första årtusendet f. Kr. Jag kommer att använda tillgänglig litteratur på området.

 

Västafrikas äldsta historia

Västafrika söder om Sahara betraktas idag som det område där man med stor sannolikhet har att söka det svarta afrikas urhem.

Man anser att den negroida rasen utvecklades i västra Sudan (arab. Bilad as-sudan, "De svartas land", arabernas namn på de länder som låg omedelbart söder om Sahara) i trakterna söder om Tchadsjön. Härifrån spred de sig till Väst-, Öst- och Sydafrika och undanträngde den tidigare befolkningen, bushmännen. De människor som i dag bor i Västafrika är en blandning av negrer och folk som uppvisar kaukasoida drag. De senare folken är kända under namnet fulani och har en ljusare hy. Dessa folkslag har egna "folkvandringslegender"; de anser att de en gång kommit vandrande från öster och nordost, från Nildalen, och bosatt sig i Sudan. Det finns säkerligen en kärna av historisk sanning i detta. Även folk som tidigare bott i Sahara, då detta område hade ett gynnsammare klimat, har säkerligen migrerat söderut.

De äldsta spåren av mänskliga aktiviteter i Västafrika är så gamla som 39 000 år. Man har funnit redskap från äldre stenåldern i närheten av Jos i Nigeria som har denna aktningsvärda ålder. Skelettfynd visar att det är bushmän som skapat dessa redskap. Omkring år 10 000 f. Kr. har människor av negertyp dykt upp i området. De använde sten-, trä- och benverktyg, byggde bostäder för permanent boende, samlade vilda växter och frön, fiskade och jagade. Senare generationer av dessa folkslag har lämnat efter sig vackert modellerade människohuvuden i lera. Fynden är gjorda nära byn Nok i centrala Nigeria och kallas av denna anledning för "Nok-kulturen". C-14-dateringar av förkolnade träbitar som hittats i samband med lerfigurerna ger åldrarna 3500, 2000, 900 f. Kr. och 200 e. Kr. Detta visar på en lång kontinuitet när det gäller bosättningen inom området.

Omkring år 2500 f. Kr. invandrade människor som bedrev boskapsskötsel till Västafrika. De kom från det allt torrare Sahara där de åtminstone sedan det femte årtusendet f. Kr. varit herdar och hållit boskap. Tusen år senare är boskapsskötseln fast etablerad vid Nigerkrökens topp och på Tchadsjöns västra strand. Spår av åkerbruk har påträffats i Gao vid floden Niger där man på 1300-talet f. Kr. odlade hirs. Även lokala sädesslag som fonio och afrikanskt ris förekom troligen också. Jordbruk och boskapsskötsel möjliggjorde en befolkningsökning i området.

 

Järnets ankomst

Konsten att bearbeta metaller är gammal. Koppar och järn förekommer uppblandade med andra mineral i naturen och kan bearbetas om de upphettas. Detta gjorde man redan omkring år 8000 f. Kr. i dagens Turkiet och Iran. Eftersom koppar är lättare att handskas med än järn föredrog man denna metall och med tiden lärde man sig att tillsätta tenn och få legeringen brons. I västra Asien kunde man konsten att smälta koppar redan år 4000 f. Kr. och 2000 år senare kunde man göra sammalunda med järn.

Till Afrika kom konsten att tillverka järnredskap med assyrierna på 600-talet f. Kr. Kung Assarhaddons arméer beväpnade med vapen av järn erövrade nedre Egypten år 671 f. Kr. Egyptierna med sina bronsvapen kom till korta och tvingades fly söderut till övre Egypten.

Landet Kush söder om Egypten var rikt på järnmalm. När man väl lärt sig utvinna malmen (av Assyrierna) och bearbeta den blev Meroe, den största staden i Kush, på 300-talet f. Kr. en av den antika världens ledande järnproducenter. Det är sannolikt, men inte helt säkert, att konsten att framställa järn spred sig från Meroe till trakten av Tchadsjön i Västafrika. Axum, nuvarande Etiopien och granne till Kush, tog också upp järnframställningen och härifrån spred sig konsten att framställa järn till Östafrika och senare till den södra delen av kontinenten.

År 814 f. Kr. landsteg enligt traditionen människor från staden Tyrus i Fenicien i nuvarande Tunisien och grundade staden Kartago ("nya staden"). Här började man använda järn redan på 500-talet f. Kr. och bruket av denna metall var allmän på 300-talet f. Kr. Söder om Kartago bodde berberna, troligen ättlingar till gamla Saharafolk, och detta folk hade sedan urminnes tider bedrivit handel över Sahara med länderna i söder. De introducerade koppar och brons i Västafrika omkring år 1200 f. Kr. De övertog vid samma tid den hästdragna vagnen

från Egypten och femhundra år senare även ridhästen. När Kartago på 500-talet f. Kr. växt ut till en stormakt etablerade de handel med berberna; dessa tillhandahöll guld och elfenben från områden söder om Sahara i utbyte mot bl.a. koppar och järn. Detta skulle kunna peka på att kunskapen om metallförädling söder om Sahara kom från Kartago.

Det är svårt att datera tidiga platser för metallbearbetning i Västafrika. Dateringen bygger på C14-analys av kol från smältugnar och är osäker och oprecis. Arkeologiska utgrävningar pekar dock på att järn utvanns i Niger vid Saharas södra rand redan på 600-talet f. Kr. Längre söderut, vid Taruga i dagens Nigeria, har man hittat tretton smältugnar från femte och tredje århundradet f. Kr. Taruga tillhörde "Nok-kulturen" (se ovan sid 3). Från 300-talet f. Kr. har fynd efter järnutvinning gjorts även vid Nsukka (också i Nigeria), i Kamerun, Gabon och Kongo. I Gabon har man även funnit spår av smältugnar som härstammar från 500-talet f. Kr.

Ännu äldre smältugnar har påträffats i Rwanda, vid de stora sjöarna i Östafrika. Dateringar ger en ålder av ca. 800 f. Kr. Även i nordvästra Tanzania finns ugnar av liknande ålder. Varifrån dessa människor lärt sig konsten att utvinna järn är okänt. Kanske har de uppfunnit den själva.

 

Avslutande diskussion

Järnutvinningen kan ha kommit till området söder om Sahara på flera olika sätt. Antingen är det en lokal uppfinning eller också har man lärt sig konsten från Nordafrika. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att man lärt sig tekniken av smederna i Meroe i staten Kush, landet söder om Egypten, eller från dess granne Axum.

Visserligen kom järnredskap och vapen till Kush på 600-talet f. Kr. men inte förrän på 300-talet f. Kr. var järnhanteringen intensiv i området. Och eftersom smältugnar fanns i Nigeria redan på 600-talet f. Kr. kan kunskap om järnutvinning knappast ha kommit från Kush eller Axum. Dessutom var bearbetningen av järn i Meroe en strängt bevakad hemlighet; man delade ogärna med sig av sin kunskap.

Det sannolikaste är att kunskapen om järn och järnhantering kom från norr, från Kartago i Nordafrika, och att den förmedlades av berberna, ökennomaderna, genom Sahara. Dessa hade ju redan tidigare, som vi sett, under det andra årtusendet f. Kr. fraktat bronsredskap längs vagnsrutter genom öknen från Nordafrika till Gao vid Niger. Man har omkring år 500 f. Kr. ersatt brons och koppar med järn som handelsvara.

Andra saker som pekar på Kartago och Nordafrika är att vissa typer av afrikanska smältugnar påminner om keltiska sådana. Kartago hade handelsförbindelser med det keltiska Europa så det är inte helt otänkbart att kunskap om hur man smälter järn kom därifrån.

Det tredje och sista alternativet är att afrikanerna upptäckte konsten att smälta järn själva. Fynden i Rwanda och Tanzania kan tyda på detta. Men det är också möjligt att vi även här har påverkan utifrån. Kanske existerade tidiga kontakter med Arabien, på vägar som för oss är okända.

Sammanfattningsvis kan man säga att Västafrika söder om Sahara lärt sig konsten att bearbeta järn från Nordafrika, närmast från Kartago. Först senare - omkring Kristi födelse - har man nåtts av impulser från Meroe och Axum. Från Axum har järnförädlingen framförallt spridit sig till Öst- och Sydafrika. Men konsten att smida järn spred sig även från Västafrika när bantufolken - som ursprungligen bodde söder om Sahara - migrerade till Öst- och Sydafrika från och med 400-talet e. Kr. Det är denna migration - den sk bantuexplosionen - som haft den största betydelsen för järnets spridning i Afrika.

 

Litteraturförteckning

Davidson, B. (1962). Svart forntid. Stockholm: Kronos/Tidens Förlag.

Davidson, B. (1984). Afrika. En kontinents historia. Stockholm: Bonnier Fakta.

Iliffe, J. (1997). Afrika. Historien om en kontinent. Lund: Historiska media.

Olsen, B. 1971). Afrika under två miljoner år. Lund: Gleerup Bokförlag.

Till toppen


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved