Bakåt

DEN KAROLINGISKA RENÄSSANSEN

 av Per-Erik Melander

I. Sammanfattning

Den karolingiska kulturen - en tidig renässans?

Var den kultur som uppstod i slutet av 700-talet i det frankiska riket - den enda av folkvandringstidens stadsbildningar som lyckades överleva - jämförbar med den "riktiga" renässansen 500 år senare? En kulturell uppblomstring ägde i alla fall rum i detta rike, som i stort omfattade dagens Frankrike, och den kulminerade under Karl den store (regent 768-814, kejsare från år 800) som också gett namn åt denna epok.

Frankerriket var ekonomiskt underutvecklat, hade knappast någon handel att tala om och få städer. Den kultur som uppstod var förbehållen en elit, samhällets toppar vid hovet och i klostren. Huvudstaden Aachen utgjorde ett centrum där Karl den store samlade ett antal lärda män från olika delar av Europa - munkar från Italien, Spanien och Irland - i en hovskola där kejsarens hovfunktionärer och prelater fick undervisning av dessa.

Den undervisning som bedrevs skedde uteslutande på latin och förutom de grundläggande ämnena läsning, skrivning och räkning studerade man även verk från antiken - de enda böcker som fanns att tillgå.

Den påverkan som kan spåras på den karolingiska kulturen kommer från tre håll. Från Konstantinopel, medelpunkten i det östromerska eller bysantinska väldet, från det keltiska Irland och slutligen, när det gäller det religiösa livet, från den romersk-katolska kyrkan i Italien.

Påverkan från Östrom märks inom arkitekturen och de byggnader som uppfördes i Aachen kom att inleda den romanska stilepoken i Europa. Bokmåleriet nådde en högt utvecklad nivå och här kommer influenserna främst från den keltiska konsten på Irland. Även inom litteraturen märks det keltiska inflytandet. Sagostoffet om kung Arthur, trollkarlen Merlin och riddarna kring runda bordet dyker upp nu.

Ett bestående minnesmärke från den karolingiska tiden är våra små bokstäver - kallade gemener - som går tillbaka på den sk minuskelskriften som uppstod vid denna tid. Och de lärda män som stod Karl den store nära gjorde i skrifter propaganda för honom och hans rike. Denna propaganda påverkade kommande släkten som i det karolingiska samhället såg en förebild och ett ideal att leva upp till - en gyllene tidsålder.

Men att kalla denna kultur för renässans i egentlig mening och jämföra den med 1300-, 1400- och 1500-talens renässans är ändock att ta i. Skillnaden i mentalitet och social utveckling var alltför stor mellan de båda epokerna. 700- och 800-talens människor var inga "renässansmänniskor", de var präster, munkar och krigare präglade av den senantika och medeltida tankevärlden.

Men man hade kommit en bit på väg.

 

II. Inledning

Renässansen, som vi alla har hört talas om och som innebar ett nyvaknat intresse för de antika idealen efter, som man sa på den tiden, den "mörka medeltiden", dess inledning placerar vi ju till Italien och 1300-talet. Människorna började åter intressera sig för olika vetenskaper, man upptäckte Aristoteles skrifter, Platons filosofi, det antika dramat; man intresserade sig för grekisk och romersk arkitektur och bildhuggarkonst. Det var en tid av nyupptäckter, av uppenbarelser så att säga, av en skönare och klokare värld än den man levde i då. Så trodde man. Det vart naturligtvis bara en idealisering, en längtan till något som aldrig funnits, en längtan till det fullkomliga samhället.

Allt detta banade emellertid väg för ett nytänkande, människan ifrågasatte de kyrkliga dogmerna, den kyrkliga läran, man lärde sig att tänka själv. Nya uppfinningar såg dagens ljus, nya vetenskapliga upptäckter gjordes och på snart sagt alla områden skedde förbättringar i samhället. Och man gjorde allt för att smutskasta den tid som låg emellan antiken och den egna. Den fick namnet "den mörka medeltiden".

Naturligtvis var inte medeltiden "mörk". Många framsteg gjordes då, inom alla områden, framsteg som banade väg för den senare renässansen. Och det antika idealet glömdes aldrig. Det är bara det att det historiska materialet från medeltiden är, om man jämför med 1300-talet och senare tider, mycket sparsammare förekommande.

Under senare år har man dock forskat mycket inom ett historiskt område benämnt den karolingiska renässansen. Det är den kultur och den lärdom som florerade vid Karl den stores hov i Aachen, huvudstad i hans stora rike i skiftet mellan 700- och 800-talen.

Om denna kulur, om denna lärdom skall detta lilla arbete handla. Vad läste man, hur undervisade man, vad var målet med utbildningen. Vilka var människorna bakom det hela. Hur står sig den bildning som förekom i Karl den stores rike i jämförelse med den senare, "riktiga" renässansen?

Detta arbete skall försöka ge svar på några av de frågorna.

 

III. Bakgrund

Efter den turbulens som folkvandringarna innebar för Europa mellan åren 375-568 e Kr - det västromerska riket invaderades av germanstammar från norr vilka skapade nya stater på romarrikets ruiner (de anglo-saxiska rikena i Brittanien, svebernas och västgoternas i Spanien, östgoternas i Italien och frankernas och burgundernas i dagens Frankrike) - vidtog en konsolidering av det erövrade området. De starkare staterna, som t ex frankerriket, erövrade de svagare, Östrom återtog delar av det forna västromerska riket och i Spanien, där västgoterna regerade, dök ett nytt hot upp i början av 700-talet, nämligen araberna. Dessa erövrade i sinom tid hela den spanska halvön och hotade även frankerriket.

Under hela denna tid glömde man inte det gamla romarriket som en gång i tiden enat stora delar av Europa och gjort Medelhavet till ett innanhav. Man mindes dess kejsare och för många av de nya staterna var det ett mål att återupprätta romarrikets forna glans. Teoderik den store, östgoternas härskare i Italien, hade försökt men stupat på Östroms motstånd. Han hade ingått ett förbund med västgoterna i Spanien och för en tid hade man ett rike som i utsträckning påminde om det forna Västrom. Men härskarskiktet var för tunt och man hade för dålig förankring hos de underkuvade folken. Östgoternas och västgoternas riken försvann, men kejsartanken och drömmen om ett enat Europa levde vidare i den enda germanstat som fortfarande existerade vid 700-talets början, nämligen frankerriket, våra dagars Frankrike.

Frankrikes födelse kan man sätta till år 358. Detta år ingick frankerna och romarna ett fördrag som tillät de förstnämnda att bosätta sig som foederati på romerskt område, närmare bestämt söder om floden Rhen i det som i dag är Belgien. Detta innebar att de åtog sig att ombesörja gränsförsvaret åt romarna. De skulle hindra sina stamfränder på andra sidan Rhen att invadera romerskt område.

Detta skötte frankerna på ett utmärkt sätt. De visade sig trogna romarna och först när den västra delen av romarriket låg i ruiner såg sig frankerna tvingade att i eget intresse lägga under sig omkringliggande områden. Det gällde att erövra eller erövras.

Man invaderar alemannernas och burgundernas områden, västgoternas rike i dagens sydfrankrike erövras och vid mitten av 500-talet har frankerriket antagit ungefär den storlek som dagens Frankrike har.

De som ledde dessa erövringar, frankernas konung Klodvig och hans söner och sonsöner, tillhörde en ätt som kallades den merovingiska ätten. Som de flesta andra ätter var den livskraftig och stark i början men med tiden degenererade den, så som det brukar gå. Klodvig (och hans undersåtar) omvände sig till kristendomen någon gång i slutet av 490-talet och detta var antagligen avgörande för deras senare framgångar. Man hade den framväxande katolska kyrkan, som med tiden fick allt större makt i samhället, som sin allierade. Tillsammans byggde man upp ett starkt och mäktigt rike.

Den merovingiska ätten degenererade som sagt och i stället kom den egentliga makten att ligga hos starka män vid konungens sida. År 751 hade det gått så långt att man helt enkelt avsatte den siste merovingen och placerade honom i ett kloster. I stället valde man en av Frankrikes vid den tiden mest inflytelserika män, Peppin, med smeknamnet "den lille", till konung. Den ätt som han tillhörde kom att kallas den karolingiska ätten (efter Peppins far, Karl Martell), och det var hos dem som drömmen om ett nytt västligt kejsardöme först kom att realiseras.

Peppin den lilles son och efterträdare, känd i historien som Karl den store, blev den som förverkligade drömmen om ett nytt romerskt kejsardöme. Efter ytterligare erövringar av bl a det Langobardiska riket i norditalien och områden i dagens Schweiz, Österike och Tyskland kröntes Karl den store till romersk kejsare i St Peterskyrkan i Rom av påven den 23 eller 24 december år 800.

Det rike han regerade över var det största som västeuropa skådat sedan antiken. Hela Atlantkusten från sydligaste Jylland till Pyrenéerna (utom Bretagne) lydde under Karl den store. Korsika och hela norditalien med Rom ingick också i riket. I öster sträckte sig gränsen till det som i dag är Polen, Tjeckien, Ungern och Slovenien.

Utanför Karl den stores rike fanns tre större statsbildningar. Det var det arabiska väldet i Spanien och Nordafrika, det bysantinska i Turkiet, Grekland och Syditalien och ett större bulgariskt rike på Balkanhalvön. I England blomstrade några mindre anglosaxiska riken. Dessa hade visserligen börjat angripas av vikingar från Skandinavien men ännu hade inte den riktigt stora invasionen av dessa nordmän tagit fart. De skulle från och med det nionde århundradet komma att utgöra ett stort problem även på kontinenten.

Huvudstaden och rikets kärna i det karolingiska väldet var förlagd till Aachen, en stad som ligger där Tyskland, Nederländerna och Belgiens gränser möts idag. Vid detta hov uppstod något som historikerna har kallat för "den karolingiska renässansen". Hovet blev en samlingsplats dit lärda män från Europas alla hörn sökte sig för att utbyta åsikter, undervisa och ägna sig åt studier av antika skrifter som bl a genom arabisk förmedling åter blivit tillgängliga.

 

IV. Vid Karl den stores hov

När man talar om Karl den stores hov som det såg ut i slutet av 700-talet så får man inte tänka sig att han residerade i något stort och påkostat palats omgiven av uppvaktande hovmän à la Ludvig XIV 900 år senare i sitt Versailles. Åtminstone inte före år 794 då han valde som sitt favoritresidens (men inte enda) staden Aachen i dagens Tyskland. Före detta år tillbringade han vintrarna på något av sina otaliga slott runt om i sitt enorma rike. På somrarna befann han sig ofta på rörlig fot, erövrande nya områden eller underkuvande upproriska undersåtar.

Orsaken till att han valde just Aachen som medelpunkt i sitt rike kan bero på sentimentala skäl. Han var troligen född i denna stad men dess strategiska läge spelade säkert också in. Den låg helt enkelt väl till i riket och hade säkert de faciliteter som en monark krävde. Staden var mycket gammal. Den hade grundats av kelterna och under romartiden var den en berömd kurort. Här finns Centraleuropas varmaste svavelkällor, mer än trettio stycken. Hit reste förmögna romare för att kurera sin hälsa, en sed som kom att fortleva genom århundradena. Det blev på modet bland fint folk att resa till Aachens heta källor - och är det i viss mån fortfarande.

I denna stad började Karl den store i mitten av 790-talet att uppföra ett palatskomplex där det också ingick en kyrka. Frankerna hade ju varit kristna sedan slutet av 400-talet och Karl den store såg sig som försvarare av de kristna värderingarna. De erövringar han genomförde gällde inte bara stora markområden, han erövrade även dess människor åt den kristna, katolska kyrkan. Han ingick allians med påven i Rom, en påve som inte bara var Guds språkrör på jorden, utan numera även innehade stora världsliga områden som gick under namn av Kyrkostaten. Denna stat var omgiven av starka langobardiska riken som utgjorde ett hot mot påven. Karl den store erövrade dessa riken och han såg som sin uppgift att skydda påven och den katolska kyrkan i Rom.

Det är möjligt att han såg sig som en ny kejsar Konstantin, det vet vi inte, men i takt med att hans rike växte i omfång och kom att omfatta nästan hela det gamla Västroms område var titeln kung säkerligen inte nog åt en man med så stora aspirationer. Om han inte såg det själv så fanns det säkerligen människor i hans omgivning, smickrare, som påpekade detta.

Vi vet hur det gick. År 800, under ett besök i Rom, krönte påven honom till romersk kejsare. Det påstås att han inte ville det, att han togs på sängen, men detta är nog en efterkonstruktion. Säkert är däremot att han inte såg sig som kejsare över ett återupprättat västromerskt rike enligt antik modell, utan som härskare över ett Kristet Imperium.

För att administrationen i det stora riket skulle fungera behövdes kunnigt folk. I Frankrike var det brist på sådana, inte många kunde läsa, än mindre räkna och Karl den store såg som en av sina uppgifter att få fart på utbildningen av det egna folket. Detta gällde naturligtvis bara överklassen, några skolor för det enkla folket var det inte frågan om.

När han beslutat sig för att permanent slå sig ned i Aachen inbjöd han lärda män från hela Europa till sitt hov för att de skulle hjälpa honom att inrätta en palatsskola därstädes. Där skulle utbildning ske i olika ämnen lämpade för blivande ämbetsmän, både inom kyrka och stat. Detta var inledningen till den Karolingiska renässansen.

 

V. Den karolingiska renässansen

Det sena 700-talets renässans innebar inget nytänkande, inga nya vetenskapliga upptäckter. Jämförd med den arabiska kultur och lärdom som man kunde finna söder om Pyrenéerna vid samma tid var den mycket underlägsen. Det var till att börja med bara frågan om att lära sig de mest elementära kunskaperna, som att läsa, skriva och räkna. Men med tiden utvecklades det hela och man skall egentligen inte göra jämförelser, varken med araberna eller med det antika samhället, eller för den delen med den renässans vi alla känner från 1300-, 1400- och 1500-talen. Man får se den i sitt sammanhang, med den lärdom, eller brist på lärdom, som var rådande i den frankiska staten vid denna tid.

Karl den store ville omge sig med lärda män för att ge sken av att hans hov var ett lärdomens Mecka, i stil med hovet i Konstantinopel i det samtida bysantinska riket. Norditalien var på hans tid ett lärdomssäte. Från staden Pisa hämtade han bl a en diakon vid namn Petrus. Denne grundade en latinskola vid Karl den stores hov och undervisade kejsaren i detta ämne. En annan italienare, också diakon, hette Paulus. Han hade författat en Romersk Historia och skrivit kommentarer till några antika verk vilka han dedicerade till kejsaren. Hans mest kända verk tillkom dock efter det att han lämnat Frankrike och återvänt till Italien: Langobardernas Historia.

Från Spanien kom Theodulf. Han författade åtskilliga skrifter i teologiska ämnen och var även en god poet. Han kände till den antike författaren Ovidius´ arbeten vilket var ovanligt på hans tid. Som tack för de tjänster han gjorde kejsaren utnämnde denne honom till biskop i Orléans med tiden.

Ytterligare en diakon, Alkuin från York i England, undervisade vid kejsarens hov. Alkuin var teologiskt kunnig och han skrev även en bok som behandlade uttal och stavning av det latinska språket. Men framförallt var han lärare och undervisade den förmögnare klassen, adeln, som befann sig i kejsarens omedelbara omgivning. Det som studerades var framförallt antika författare, det fanns inte så mycket annat att välja på vid den här tiden.

Alla dessa lärda män gjorde propaganda för kejsarmakten och Karl den store. Att de lyckades bra visar historien. För kommande släkten blev Karl den store och hans tid något att se upp till, något att ta efter - en gyllene tidsålder. De byggnader som uppfördes i Aachen blev stilbildande för kommande sekler. De inledde vad som kallas den romanska stilepoken. Impulserna till detta kom framförallt från det bysantinska riket. Ett annat bestående minnesmärke från denna tid är våra små bokstäver - gemener - som går tillbaka på den karolingiska sk minuskelskriften. Bokmåleriet var ävenledes högt utvecklat. Här kan man spåra influenser från Irland, från keltisk konst. Även inom litteraturen förekommer keltiskt inflytande. Nu dyker för första gången Arthursagen upp, riddarna kring runda bordet, trollkarlen Merlin osv. Men naturligtvis var det i stort sett bara antik litteratur som förekom, någon annan fanns knappast.

Den karolingiska kulturen var en hov- och klosterkultur. Förutom Aachen var även städer som Tours, Reim och Metz framstående kulturella centra. Utanför dessa områden var landet outvecklat med en obefintlig handel och efterblivet jordbruk. Den enskilda människan var hårt hållen av de styrande, den fria bondeklass som en gång funnits försvann i det feodala samhället och jorden kom att ligga i händerna på en stormannaklass.

 

VI. Slutord

Efter Karl den stores död började hans rike falla sönder. Hans son, Ludvig den fromme, var en svag härskare och sonsönerna Ludvig, Lothar och Karl II delade riket emellan sig 843. I slutet av 800-talet var det karolingiska väldet ett minne blott men det kom att inspirera efterkommande släkten. Det tysk-romerska riket som såg dagens ljus år 962 i och med kejsarkröningen i Rom av Otto den store var en direkt arvtagare till Karl den stores imperium. Och år 1804 försökte Napoleon skapa ett stort europeiskt rike under en stark kejsarmakt. Men han misslyckades ju som vi vet. Än har ingen lyckats, i alla fall inte varaktigt.

Kan man nu jämföra den karolingiska renässansen med 1300-, 1400- och 1500-talens renässans. Många har gjort det och menat att den inte står den "riktiga" renässansen efter. Man har pekat på den stora kulturella aktiviteten och det stora antikintresset. Men om man tittar på skillnaden i mentalitet och i social utveckling mellan de båda epokerna ser man genast att uttrycket "renässans" om den karolingiska epoken är missvisande. De människor som levde vid denna tid var inga "renässansmänniskor". De var präster, munkar, krigare, präglade av en helt annan tankevärld än 1500-talets människor. Det var den senantika och medeltida tankevärlden.

Men den karolingiska renässansen var ändå ett steg på väg mot den "riktiga" 500 år senare.

 

Karta över
Karl den stores rike

Karta över Europa - början av 800-talet

 

LITTERATURFÖRTECKNING

Andersson, L. & Oredsson, S. (1997). I Historiens Spegel. Långa Linjer. Göteborg: Akademiförlaget.

Collins, R. (1991). Early Medieval Europe. 300-1000. London: MacMillan Education.

Henrikson, A. (1971). Byzantinsk historia. Stockholm: Alb. Bonniers Boktryckeri.

Karl den store. (1986). Bonniers stora lexikon, s. 306 ff. Stockholm: Bonnier Fakta Bokförlag.

Karl (I) den store. (1971). Data. Illustrerad Uppslagsbok För Familjen, s. 2049 ff. Stockholm: Bokförlaget Data.

Karl den store. (1970). Focus uppslagsbok, s. 1582. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag.

Encarta ´95 (1995). [Uppslagsverk på data]. Redmond, WA: Microsoft.

Till toppen


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved