Bakåt

Kung Arthur
Legend eller hisorisk realitet?

av Per-Erik Melander

English version (shorterned)


 

Resumé

Legenden om kung Arthur tillhör en av de mer livskraftiga inom den västerländska litteraturen. Detta arbete försöker ta reda på om det finns någon substans bakom de historier som berättas om Arthur. Har han funnits i sinnevärlden och i så fall var och när. Bevarade källskrifter gås igenom, deras trovärdighet prövas och olika forskares teorier i ämnet granskas och kommenteras i ett försök att hitta svaren på dessa frågor. Den historiska verklighet som formade Arthur och berättelserna om honom tas också upp till beaktande.

Den slutsats man kan dra är följande. Det är föga troligt att det funnits en enskild individ med namnet Arthur. I stället är han ett konglomerat av olika historiska personer av vilka han lånat drag. Dessa drag har under århundradenas lopp samlats hos en enda människa, sagohjälten Arthur. Bland de personer som skymtar förbi i detta arbete kan man dock urskilja en som mer än andra varit förebild för legenden Arthur. Hans namn redovisas i slutet av uppsatsen.

 

Inledning

Sedan början av 1100-talet har myterna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet utgjort en inspirationskälla för generationer av författare och poeter. Det var en walesisk kyrkans man, Geoffrey of Monmouth, som banade vägen när han 1136 gav ut sin History of the Kings of Britain (De Brittiska Kungarnas Historia). I den förde han samman alla de legender som på hans tid berättades om Arthur i gamla walesiska poem.

1145 kom en fransk översättning av Geoffreys arbete ut och den kom att inspirera en franske författare, Chretien de Troyes. Han skrev, mellan 1160 och 1180, fem berättelser om Arthur i vilka han bland annat introducerade riddaren Lancelot och namnet Camelot.

År 1190, i Glastonbury Abbey, ett munkkloster i Somerset några mil söder om Bristol, påstod man sig ha funnit Arthurs grav. En redogörelse för händelserna vid öppnandet av graven finns bevarad, skriven av ett ögonvittne, Gerald of Wales.

På 1200-talet övergick man från vers till prosaform och historierna blev mer religiöst färgade. Enskilda författare tillförde nya episoder och människor och i slutet av 1400-talet förelåg den version av historien som är den bäst kända. Den är författad av Sir Thomas Malory och utgavs som en av de första tryckta böckerna i England år 1485 under namnet Le Morte Darthur (Arthurs död).

Finns det någon historisk sanning bakom legenderna om kung Arthur, har han funnits i verkliga livet eller är han bara en uppdiktad person? Historikerna är oense på den punkten och åsikterna går isär, från David Dumvills påstående: "faktum är att det inte finns några historiska bevis rörande Arthur; vi måste förkasta honom från vår historia och, framför allt, från titlarna på våra böcker" till John Davies´: "det är uppenbart att en man med det namnet (Arthur) har funnits och att han var ledare för de brittiska trupperna…Det är också troligt att hans styrkor vann en viktig seger omkring år 496 och att han dödades - eller försvann - omkring år 515, efter slaget vid Camlann."

Det här arbetet skall försöka ge svar på den "Arthuriska frågan". Finns det någon substans, någon historisk realitet bakom legenderna, bakom allt som skrivits om kung Arthur och riddarna av runda bordet. Min frågeställning blir kort och gott: Har kung Arthur existerat?

 

Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka om kung Arthur är en historisk person eller enbart en sagohjälte. Först kommer jag att titta på den historiska bakgrunden och beskriva förhållandena i England under det fjärde, femte och sjätte århundradet (300-, 400- och 500-talen e. Kr.) för att sedan gå igenom de källskrifter där Arthur nämns vid namn. Jag kommer även att behandla de dokument som beskriver den påstådda upptäckten av Arthurs grav i klostret Glastonbury i slutet av 1100-talet. Slutligen undersöker jag de olika teorier som finns i ämnet för att se hur väl underbyggda de är. Jag använder tillgänglig litteratur på området. Källskrifterna och lite annat bakgrundsmaterial är hämtat från Internet där de förstnämnda finns i engelsk översättning. Förhoppningsvis skall jag få svar på min fråga: Har kung Arthur existerat?

Historisk bakgrund

Romarna lämnar Britannien

I ungefär 350 år lydde Britannien under romerskt herravälde - från mitten av det första århundradet e. Kr. till början av 400-talet. Julius Caesar hade visserligen genomfört två expeditioner till ön redan år 55 och 54 f. Kr. men det var inte förränn under kejsar Claudius som man kunde tala om en verklig erövring. År 43 e. Kr skickades under hans ledning invasionsstyrkor till Britannien och efter inledande svårigheter och uppror av lokalbefolkningen hade romarna vid 80-talets början lyckats erövra större delen av området, från engelska kanalen ända upp till det som i dag är södra Skottland.

40 år senare - 122 e. Kr. - besökte kejsar Hadrianus Britannien och från och med hans tid utvecklades området till en verklig romersk provins. Hadrianus mur uppfördes i norr mellan Tyne och Solway Firth som skydd mot pikterna - det folkslag som vid denna tid bebodde norra delarna av Britannien. På 200-talet delades det romerska området i två mindre provinser - Britannia Inferior och Britannia Superior - och hundra år senare i fyra.

På kontinenten började romarna att få problem. De germanstammar som bodde på andra sidan Rhen tryckte på vid gränserna. Under hela 300-talet infiltrerade dessa folk romarriket. Vid gränserna tjänstgjorde de som foederati (bundsförvanter). De fick bosätta sig på romerskt område om de åtog sig att ombesörja gränsförsvaret. Detta hade bl a frankerna utnyttjat. De bodde sedan 358 på romersk mark i norra Brabant i nuvarande Holland.

I slutet av 300-talet var det romerska riket ytterligt försvagat, särskilt i väster. Det var indelat i fyra prefekturer varav det västligaste kallades Gallia och omfattade Frankrike, Spanien och England. Ekonomin var körd i botten, gränsförsvaret satt ur funktion, försvarsviljan lika med noll - för den enkle bonden i rikets västra utmarker var det ingen skillnad att styras av en avlägsen kejsare i Konstantinopel eller av ett germanskt erövrarfolk. Det sistnämnda var kanske till och med att föredra.

I Britannien gjorde soldaterna uppror mot centralmakten och utnämnde egna kejsare, först år 383 och sedan återigen år 406. Det sistnämnda året förekom inte mindre än tre kejsarämnen, alla militärer som förde befälet över romerska trupper förlagda till Britannien. Den tredje och siste usurpatorn, kallad Konstantin III, begav sig över till Boulogne för att försvara sin nyvunna titel. Han tömde Britannien på trupper så att landet stod försvarslöst mot de folkslag som inom kort skulle komma att invadera ön. Konstantin besegrades till slut av Västroms kejsare Honorius. Inga av hans trupper återvände till Britannien.

 

Den anglosaxiska invasionen

När Britannien tömts på trupper angreps det genast av pikter från det som i dag är Skottland och av skoter från Irland. För att skydda sig mot dessa angrepp lät man angelsaxare bosätta sig i landet som foederati (bundsförvanter). De skulle alltså ombesörja gränsförsvaret i utbyte mot att de fick bosätta sig på brittisk mark (det är möjligt att detta redan förekom under romartiden i slutet av 300-talet).

Varifrån kom dessa invandrare, dessa bundsförvanter? Svaret hittar man redan hos munken Bede (kallad den ärevördige), som år 731 skrev sin Ecclesiastical History of the English People (Det Engelska Folkets Kyrkohistoria): "De kom från tre mäktiga germanska stammar, saxarna, anglerna och jutarna. Människorna i Kent och innevånarna på Isle of Wight är av jutiskt ursprung, liksom de som bor på fastlandet mitt emot Isle of Wight, i den del av kungariket Wessex som ännu i dag kallas jutarnas land. Från saxarnas land, alltså det distrikt som nu kallas gamla Saxen (i norra Tyskland), kom öst-, syd- och västsaxarna. Dessutom, från anglernas land, som ligger mellan kungarikena Jutland och Saxen och som kallas Angulus, kom öst- och mellananglerna, folket i Mercia och innevånarna i Northumbria (de människor som bor norr om floden Humber) liksom andra angliska stammar. Angulus sägs ha legat öde sedan den tiden."

Nutida arkeologiska utgrävningar både i Tyskland, Danmark och England bekräftar dessa uppgifter. Gildas, en brittisk munk, som levde under det sjätte århundradet och ca år 540 skrev en bok med titeln De Excidio Britanniae (Britanniens Undergång) nämner att det var en brittisk kung vid namn Vortigern som inviterade saxarna till England. I början har de tydligen samarbetat med britterna och tillsammans med dem bekämpat pikter och skoter. The Anglo-Saxon Chronicle (Den anglosaxiska krönikan), som år för år beskriver historiska händelser i några engelska kungadömen och som sammanställdes omkring år 900, nämner år 449 som det år då Wurtgern (Vortigern) inviterade saxarna. Dess ledare (eller kungar) nämns även vid namn - Hengest och Horsa. Samma källa nämner att från och med 455 ägde strider rum mellan britter och saxare. De senare hade tydligen revolterat mot sina arbetsgivare.

De källor som finns att tillgå visar att strider pågick oavbrutet i åtminstone fyrtio år mellan de båda folken. Gildas och en annan tidig källa, Nennius' Historia Brittonum från ca. 830, nämner en plats vid namn Mons Badonicus (Mount Badon) där britterna skall ha tillfogat saxarna ett stort nederlag. Britternas militäre ledare (i skriften kallad "dux bellorum") skall ha hetat Arthur. I Gildas verk De Excidio Britanniae som skrevs bara fyrtio år efter striderna vid Mount Badon får man intryck av att det efter detta slag rådde fred mellan britter och saxare ända fram till hans tid. Fem brittiska kungariken, Dumnonia, Gwynedd, Dyfed, Powys och Gwent (se karta sid 20), som alla styrdes av "tyranner", existerade omkring år 550. Samtidigt visar arkeologiska utgrävningar att saxarna (och även anglerna) sakta men säkert erövrade mer och mer av inlandet. Saxiska kungariken såg dagens ljus på brittisk mark, bl a Wessex, Sussex och Essex. Britterna retirerade åt väster och sydväst, till Wales och Cornwall. Många flydde över till det som i dag är Frankrike, närmare bestämt till Bretagne som har fått sitt namn efter dessa flyktingar.

 

Arthur i bevarade skrifter

Geoffrey of Monmouths' Arthur

Som nämndes i inledningen var det prästen eller munken Geoffrey of Monmouth som först populariserade berättelserna om kung Arthur. I sin History of the Kings of Britain (De Brittiska Kungarnas Historia) från 1136 redogör han för striderna mellan britterna och angelsaxarna. Enligt Geoffrey leddes de brittiska styrkorna av kung Uther Pendragon (Pendragon betyder den främste bland drakar) vars son, Arthur, född på slottet Tintagel i Cornwall, efterträdde sin far vid 15 års ålder. Denne lyckades hålla saxarna stången och erövrade dessutom pikternas och skoternas land. Han gifte sig med en romarinna, Ganhumara, och gjorde stora erövringar. Han intog bl a Irland, Island, Danmark, Norge och delar av Gallien. Han stred mot den romerske kejsaren och befann sig i Bourgogne när han nåddes av budet att hans systerson, Modred, hade gjort uppror hemma i Britannien och gjort Ganhumara till sin drottning. Arthur återvände till hemlandet och vid en plats kallad Camlann, någonstans i Cornwall, möttes de båda potentaterna. Arthur lyckades förgöra Modred men blev själv dödligt sårad och förd till ön Avalon.

Geoffrey introducerar legenden om det magiska svärdet Caliburn som sägs vara smidd på ön Avalon. Han berättar även historien om Merlin, trollkarlen, som var Arthurs främste rådgivare. Geoffrey skrev för övrigt två mindre skrifter om Merlin, Prophetiae Merlini (Merlins Profetior) och Vita Merlini (Merlins Liv).

Geoffreys historiska arbete blev mycket populärt och spreds i otaliga avskrifter, även till kontinenten. Men redan 1151 ifrågasatte författaren Alured of Beverley sanningshalten i boken: "Varför, om nu britterna krossade romarna, har ingen, varken romersk, grekisk eller frankisk författare, någonsin nämnt detta?" En senare författare, William of Newburgh som skrev ett historiskt arbete i slutet av 1100-talet, kritiserade Geoffrey och kallade honom för "alla lögners fader".

 

Arthur i den medeltida litteraturen

Under medeltiden tar olika författare runt om i Europa upp legenden om kung Arthur och bättrar på den. Robert Wace skriver t.ex. Roman de Brut (c. 1155), en fransk version av Geoffreys verk. Där introducerar han "Det Runda Bordet" som Arthurs män samlas kring. Han ändrar även namnet på Arthurs svärd, från Caliburn till Excalibur.

Mellan 1160 och 1190 skriver fransmannen Chretien de Troyes fem böcker om Arthur där han tar upp historien om den heliga bägaren, Gral. Han ger Arthurs' drottning namnet Guinevere och är den förste som kallar Arthurs slott för Camelot. Han inför även nya personer i handlingen; bl a riddaren Lancelot.

Historien om den heliga bägaren, Gral, utbroderas ytterligare i början av 1200-talet av författaren Robert de Boron från Bourgogne. Enligt honom är bägaren den bägare som Jesus använde vid den sista måltiden med lärjungarna. En annan legend som vävs in i berättelsekretsen kring kung Arthur är historien om Tristan och Isolde. Den förste som tar upp denna gamla walesiska saga är den franske poeten Beroul i sitt verk Roman de Tristan omkring år 1170.

I slutet av 1200-talet var den version av Arthurlegenden som vi känner i dag färdigbildad (se bilaga A). Geoffrey of Monmouths ursprungliga berättelse hade expanderat och växt ut. Frågan blir nu varifrån Geoffrey hämtade sin kunskap om Arthur? Finns det skrivna dokument före 1136 då History of the Kings of Britain kom ut eller är allt bara ett påhitt av Geoffrey?

Arthur före Geoffrey of Monmouth

1125, 11 år innan Geoffrey publicerade sitt arbete, fullbordade William of Malmesbury ett historiskt verk, Gesta Regum Anglorum (De Engelska Kungarnas Bedrifter). Där nämner han att Arthur understödde en Ambrosius Aurelianus i dennes försök att stoppa de framträngande anglerna och att han (Arthur) ledde britterna i slaget vid Badon. Han skriver vidare: "Detta är den Arthur om vilken de tanklösa britterna fortfarande talar sådant nonsens; en man som helt klart inte är värd att idealiseras i bedrägliga fabler utan i stället avslöjas i sannfärdiga historieböcker som den som i det längsta höll samman sitt vacklande rike och gav åt sina undersåtars splittrade själar en smak för krig."

I slutet av 1000-talet författar några munkar i klostret Llancarfan i Glamorgan böcker som handlar om olika brittiska helgon. Arthur nämns i fem av dessa skrifter. Eftersom böckerna handlar om helgon är de fulla av övernaturliga händelser och som historiska källor ofta värdelösa. De visar dock att legenderna om Arthur var välkända redan i slutet av det elfte århundradet.

I förordet till ett arbete vid namn Legenden om St. Goeznovius, av den bretagnske författaren William, nämns Arthur: "Kort därefter hejdades för ett tag deras (saxarnas) framfart tack vare den store Arthur, britternas kung. De motades till största delen bort från ön och underkuvades. Men när denne samme Arthur, efter många storslagna segrar vunna i Britannien och i Gallien, till slut kallades bort från mänskliga aktiviteter låg vägen öppen för saxarna att återigen invadera ön…" William inleder sitt arbete med att tala om när det är skrivet: "År 1019 efter Kristi människoblivande". Delade meningar råder bland historiker om tidsangivelsen är riktig. En del vill placera skriften efter Geoffrey of Monmouths History of the Kings of Britain, andra tvivlar inte på Williams uppgifter.

Från omkring år 970 finns en skrift kallad Annales Cambriae (Krönika över Wales). Den är skriven på latin och Arthur nämns två gånger: "År 72 (c. 519) Slaget vid Badon, där Arthur bar vår Herres, Jesus Kristus, kors på sina skuldror i tre dagar och tre nätter när britterna segrade." "År 93 (c. 540) Striden vid Camlann där Arthur och Medraut föll, och det var död i Britannien och på Irland."

En munk vid namn Nennius skrev omkring år 830 ett verk med titeln Historia Brittonum. I kapitel 56 berättar han utförligt om Arthur: "Då kämpade i dessa dagar Arthur tillsammans med Britanniens kungar mot dem (saxarna), men Arthur själv var den militäre ledaren (dux bellorum)."

Nennius berättar i fortsättningen av kapitlet hur Arthur leder sina mannar till seger i tolv olika fältslag på skilda platser i Wales och Cornwall. Det tolfte slaget var striden vid Mount Badon där det enligt Nennius "föll 960 män på en enda dag efter ett anfall av Arthur". När Nennius nämner Arthur kallar han honom oftast bara för "soldaten Arthur".

I tre andra skrifter, Den anglosaxiska krönikan sammanställd i slutet av 800-talet, Bedes Det Engelska Folkets Kyrkohistoria från 731 och Gildas Britanniens Undergång skriven omkring år 540 nämns visserligen inte Arthur vid namn. Fyra faktorer som andra författare associerar med Arthur återfinns dock i dessa: slaget vid Badon, Ambrosius Aurelianus, Vortigern och Hengest. Den anglosaxiska krönikan nämner Hengest och Vortigern. Gildas och Bede nämner båda Vortigern, slaget vid Mount Badon och britternas militäre ledare Ambrosius Aurelianus.

Förutom dessa arbeten förekommer det ett antal walesiska poem där Arthur är huvudpersonen. Många anser att några av dessa skrifter härstammar från walesiska barder som levde på 600-talet. Problemet med dessa verk är att de inte bevarats till eftervärlden i tidigare nedteckningar än från 1200-talet då den medeltida romantiska riddarlitteraturen kring kung Arthur var ordentligt etablerad och kan ha påverkat dessa nedteckningar.

Om dateringen stämmer nämns Arthur för första gången i ett walesiskt poem vid namn Y Gododdin författat omkring år 600. Namnet förekommer endast i en mening och kan i och för sig vara ett senare tillägg eftersom det inte riktigt passar in i handlingen:

"He charged before three hundred of the finest,
He cut down both center and wing,
He excelled in the forfront of the noblest host,
He gave gifts of horses from the herd in winter.
He fed black ravens on the rampart of a fortress
Though he was no Arthur.
Among the powerful ones in battle,
In the front rank, Gwawrddur was a palisade."

Översättning se nedan

 

Upptäckten av Arthurs grav

Glastonbury Abbey med skylt

Skylten visar den plats där munkarna påstod att de funnit Arthurs och Giuneveres grav

År 1190 påstod munkarna i klostret Glastonbury att de funnit kung Arthurs grav. På kyrkogården, mellan två gamla stenpyramider, hittade man i en urholkad trädstam djupt nere i jorden benen efter en man och en kvinna. Under kistan låg ett kors av bly med följande inskription på latin: "Här på ön Avalon ligger den ryktbare kung Arthur, med Giunevere, hans andra fru." Korset finns inte kvar idag. Sista gången det omtalas är i början av 1700-talet då det tillhörde William Hughes, en vid den tiden hög ämbetsman i katedralen i Wells.

Gerald of Wales, en kyrkans man och tillika författare från slutet av 1100-talet, har gett oss två skildringar av denna händelse, den ena skriven ca.1193 och den andra ca. 1216. Han var själv närvarande vid gravöppningen, på uppdrag av kung Henry II som genom en siare fått veta att kung Arthur skulle ligga begravd i klostret. Gerald beskriver i sina båda arbeten själva gravöppningen och nämner att resterna av den förmodade kung Arthur flyttades in i klosterkyrkan och begravdes i en marmorkista. Han berättar vidare om legendbildningen runt Arthur och försöker förklara texten på korset där ju klostret Glastonbury sägs vara ön Avalon, den plats dit den döende Arthur fördes efter slaget vid Camlann (allt enligt Geoffrey of Monmouth). Glastonbury ligger högt på en av de kullar som, likt öar, reser sig över det omgivande landskapet. Detta landskap bestod under medeltiden av träsk. På walesiska hette platsen tidigare "Ynys Avallon", enligt Gerald of Wales. Det var alltså hit Arthur fördes och begravdes efter sin död.

I dag har Glastonbury slagit mynt av detta och kallar sig "Det Forna Avalon" för att locka till sig turister. En del historiker menar att detta var vad som hände även 1190. Klostret hade nyligen brunnit (1184) och för att få medel till återuppbyggnaden behövde man locka till sig pilgrimer som kunde skänka pengar. Ju fler desto bättre. Eftersom historierna om Arthur just vid denna tid börjat bli så populära kunde man vara säker på att locka till sig folk om man kunde peka ut hans grav. Inskriptionen på korset visade ju att det verkligen var Arthurs grav man funnit. Dessutom var Glastonbury ön Avalon.

Allt pekar på att vi här har att göra med en bluff. Den latinska texten på korset kan inte vara skriven på 500-talet; den liknar alltför mycket det latin som användes på 1100-talet. Dessutom förekommer två versioner av texten. I den äldsta nämns Guinevere där hon omtalas som Arthurs andra fru. Det passade in på då kända fakta. I de bevarade källorna om Arthur kallades hans drottning antingen för Guinevere eller Ganhumara; alltså hade han två fruar. När man senare fick klart för sig att det var två varianter av samma namn omtolkades texten på korset. Enligt den senare versionen skulle det ha stått: "Här på ön Avalon ligger den ryktbare kung Arthur." Guinevere nämns över huvud taget inte.

Det som är mest avslöjande är dock att man vid samma tillfälle inte bara upptäckte kung Arthurs grav utan även tre engelska helgons gravar, bl a ärkebiskop Dunstan som bevisligen legat begravd i Canterbury i över tvåhundra år!

 

Vem var kung Arthur - två teorier

De flesta historiker nöjer sig med att inta en av två ståndpunkter när det gäller Arthur. Antingen finns det inga som helst bevis på hans existens eller också, menar andra, är det troligt att det, omkring år 500 någonstans i södra Wales, fanns en man vid namn Arthur som ledde sina landsmän i kampen mot de inträngande angelsaxarna och skoterna. Några forskare går dock längre och försöker ta reda på vem kung Arthur var. De är nämligen helt övertygade om att han har funnits i sinnevärlden.

 

Riothamus

Geoffrey of Monmouth skriver i sitt arbete History of the Kings of Britain att Arthur begav sig över till kontinenten och där vann stora militära segrar. Detta skall ha skett - enligt Geoffrey - när Leo I var östromersk kejsare. Denne kejsare regerade mellan 457 och 474. Tidigare i detta arbete (sid 7) har jag citerat en medeltida författare (Alured of Beverley) som ifrågasatte Geoffreys uppgifter: "Varför, om nu britterna krossade romarna, har ingen, varken romersk, grekisk eller frankisk författare, någonsin nämnt det?"

Nu finns det faktiskt en författare, Jordanes, som i sitt arbete Goternas Historia, skrivet troligen år 551, nämner att en brittisk kung, tillsamman med tolvtusen män, begav sig över till det som i dag är Frankrike. Den västromerske kejsaren Anthemius (kejsare 467-472) hade begärt britternas hjälp för att slå ned ett västgotiskt uppror på romersk mark. Västgoterna hade erhållit ett område i Gallien (Frankrike) vid namn Akvitanien som dess kung åtagit sig att försvara åt romarna. Den västgotiske kungen fungerade som en slags romersk ståthållare. Jordanes berättar: "Eurik, västgoternas kung, lade märke till hur ofta man bytte romersk kejsare och försökte ta Gallien för egen del. Kejsar Anthemius hörde detta och bad britterna om hjälp. Deras kung Riotimus kom med tolv tusen man över oceanen till landet Bituriges och togs väl emot då han steg iland. Eurik, västgoternas kung, gick emot honom med en oräknelig armé och efter en lång kamp besegrades Riotimus, britternas kung, innan romarna hunnit komma till undsättning. När han förlorat en stor del av sin armé flydde han med de män han kunde samla ihop och begav sig till burgunderna (i Bourgogne), grannar till västgoterna och på romarnas sida. Men Eurik, västgoternas kung, intog den galliska staden Arverna, ty kejsar Anthemius var död."

Det finns ett brev bevarat som är adresserat till Riothamus. Det är skrivet i slutet av 460- eller början av 470-talet av biskopen i Clermont-Ferrand, Sidonius Apollinaris (c.431-c.489). I brevet ber Sidonius Riothamus att han skall försöka göra allt som står i hans makt för att hjälpa en man som utsatts för orätt av sina grannar i Bretagne. Dessa försöker att på olaglig väg ta mannens slavar ifrån honom. Mannen har tydligen kommit till biskopen för att be om hjälp. Denne har skickat ärendet vidare till Riothamus, som utövar någon form av domsrätt i Bretagne.

Redan i slutet av 1100-talet föreslog en munk, känd som munken från Uriscampun, att kung Arthur och Riothamus skulle vara samma person. Senare författare har framfört samma åsikt. År 1799 i ett arbete kallat Angelsaxarnas Historia sätter Sharon Turner likhetstecken mellan Arthur och Riothamus. I dag är det framförallt den engelske forskaren Geoffrey Ashe som förespråkar denna teori.

Ashe menar att olika källskrifter oberoende av varandra visar att en brittisk kung befann sig i Gallien omkring år 470, precis som Geoffrey of Monmouth påstår i sitt historieverk. Dessutom har Ashe, tillsammans med en fransk forskare, Leon Fleuriot, visat att Riothamus inte är ett namn utan en titel. Riothamus är den latinska formen av ett keltiskt ord, Rigotamus, som betyder överkung eller högste kung. Ashe anför också en bretagnsk berättelse som tydligtvis handlar om samma krig och där en av kungarna heter Arthur. I denna berättelse blir kungen förrådd av en romersk ämbetsman och måste fly till Bourgogne. Där försvinner han i närheten av en stad som heter Avallon.

Ashe menar att Riothamus, som bevisligen är en historisk person, är den ursprunglige Arthur vars liv sedan under medeltiden av skilda författare broderats ut till oigenkännlighet. Ashe ställer frågan: "Är Riothamus den person runt vilken legenderna om Kung Arthur uppstått?" På detta svarar han ja.

 

Owain Ddantgwyn

Badon, Vortigern och Ambrosius Aurelianus är namn som förekommer i olika källskrifter. Historikerna anser att striden vid Badon verkligen ägt rum och att de två kungarna eller militära ledarna är verkliga, historiska personer. Detta har två unga forskare, Graham Phillips och Martin Keatman, tagit fasta på och framlagt en intressant teori om kung Arthurs identitet.

 

Slaget vid Badon

De båda forskarna börjar med att försöka datera slaget vid Badon. Annales Cambriae påstår att slaget ägde rum omkring år 519. Författaren (eller författarna) till Annales har dock hämtat sina uppgifter från irländska källor där man troligen haft problem med att tidsmässigt placera in händelser som ägt rum i Britannien. Gildas, som författade sin skrift omkring år 540, är troligen den mest pålitliga källan. Hans beskrivning av slaget låter så här: "Detta pågick till året för belägringen av berget Badon, i realiteten sista gången dessa banditer (angelsaxarna) besegrades, och de besegrades i mängd. Och detta hände efter fyrtiofyra år och en månad. Jag vet detta därför att det också var året för min födelse".

Bede nämner också slaget vid Badon i sin Historia Ecclesiastica från 731: "… belägringen av berget Badon, då britterna i mängd slaktade dessa inkräktare fyrtiofyra år efter deras ankomst till England." Tidigare i sitt verk anger Bede 449 som det år då de första saxarna anlände till Britannien. Samma årtal för denna händelse ges även i Den Anglosaxiska Krönikan från slutet av 800-talet.

Gildas nämner också att britterna skickade en vädjan om hjälp till Agitius (Aetius), en romersk härmästare och den som hade den egentliga makten i det västromerska riket. Hans titel var Magister Militum praesentalis, och han innehade sitt ämbete tre gånger, sista gången mellan åren 446-454. Britterna ville ha hjälp mot pikter och skoter som anföll norrifrån. Man fick dock ingen hjälp, Aetius var upptagen med att bekriga västgoterna och hunnerna på kontinenten.

Istället, enligt Gildas, inviterade britterna och deras ledare Vortigern saxarna, till att börja med som hjälptrupper. Detta skedde samtidigt som en svår pest härjade i Britannien och på kontinenten. Denna pest kan tidsbestämmas till slutet av 440-talet.

Allt detta pekar på att det årtal för saxarnas ankomst till Britannien, 449, som anges både hos Bede och i Den Anglosaxiska Krönikan, är riktigt. Om man lägger till 44 år så kommer man fram till att slaget vid Badon ägde rum år 493.

 

Ambrosius Aurelianus

Gildas berättar att britterna fick en ny ledare omkring år 460, Ambrosius Aurelianus, kung av Gwynedd. Han kom från en romersk familj vars förfäder säkerligen kommit till Britannien under romarnas ockupation av landet. Hans far skall ha varit konsul. Nennius berättar en historia om hur Ambrosius blev vald till kung. Berättelsen påminner mycket om legenden runt kung Arthurs kungaval. Arkeologiska utgrävningar visar att Gwynedd i norra Wales fortsatte att ha en romersk befolkning även efter det att romarna lämnat Britannien omkring år 410. I en walesisk sägen, nedskriven c. 1325, omtalas att Ambrosius' maktcentra var koncentrerat runt en gammal järnåldersborg kallad Dinas Emrys i norra Wales. Han skall ha efterträtt den tidigare brittiske överkonungen Vortigern, kungen av Powys, ett land som låg omedelbart söder om Gwynedd.

Enligt Phillips och Keatman uppstod två olika fraktioner i Britannien efter romarnas avtåg. Det ena ville skapa ett helt keltiskt Britannien, det andra ville ha kvar banden med romarriket. Till att börja med segrade det keltiska partiet men efter saxarnas invasion då kelterna pressades tillbaka fick det romarvänliga partiet luft under vingarna. Deras nye ledare Ambrosius, kung av Gwynedd, blev brittisk överkonung och lyckades hejda saxarna. Arkeologiska utgrävningar stöder denna teori. De visar att saxarnas frammarsch stoppades vid den här tiden. Att britterna återfick kommandot i sitt hemland visar Jordanes uppgift att en brittisk kung omkring år 470 befann sig i Gallien för att understödja den romerske kejsaren Anthemius i hans kamp mot västgoterna.

Omkring 460 började ett folk från norra Britannien, votadini, kolonisera Gwynedd. Antingen erövrade de landet eller kom som fredliga bosättare inbjudna av Ambrosius för att stödja honom i hans kamp mot skoterna och saxarna. Deras kung hette Cunedda enligt gamla walesiska genealogier som förekommer som bihang till den medeltida skriften Annales Cambriae. Genealogierna anses vara sammanställda omkring 955. Migrationen omnämns både i denna skrift och i Historia Brittonum. Arkeologerna har även hittat lergods som överensstämmer med den som förekommer i votadinifolkets hemland i norr.

Enligt den teori som Phillips och Keatman lagt fram, kämpade Cunedda på Ambrosius sida mot saxarna. Cunedda efterträddes av sin son Enniaun Girt som blev kung av Gwynedd vid Ambrosius död.

 

Kung Arthur

Arkeologiska utgrävningar gjorda i Viroconium 1967, den viktigaste staden i landet Powys och kung Vortigerns administrativa centrum, visar att staden erövrades omkring år 480. Phillips och Keatman menar att det var Gwynedd som tog makten i landet, och kung Enniaun Girt kom att härska över de båda konungarikena.

Gwynedds kung förde en röd drake som symbol för sin makt. Han såg sig som "den främste bland drakar". På walesiska heter detta "pendragon", och enligt Geoffrey of Monmouth hette Arthurs far Uther Pendragon. Uther betyder "förskräcklig" och enligt Phillips och Keatman är namnet Uther Pendragon (den förskräckligaste och främste bland drakar) endast en titel som konungarna av Gwynedd hade lagt sig till med. Geoffrey kände säkerligen inte till namnet på Arthurs' far utan bara hans titel.

I sin jakt på Arthur kommer Phillips och Keatman fram till följande: Enniaun Girt måste ha dött någon gång strax före 490 och lämnat över tronen till sin son. Denne son regerade, enligt gamla genealogier, åren runt 500, just då slaget vid Badon ägde rum och vid den tidpunkt då de flesta författare (medeltida som moderna) vill placera Arthur. Sonens namn var Owain Ddantgwyn, den mäktigaste mannen i Britannien vid denna tid. Hans efterträdare och son, Cuneglasus, kallade sin far "Björnen". På walesiska heter björn Arth.

Detta resonemang verkar övertygande. De båda unga forskarna har även en förklaring på namnet Arthur. De båda fraktionerna, det romarvänliga partiet och den nationalistiska, hade ju förenats i gemensam kamp mot saxarna. En symbolisk gest mot de båda intressegrupperna kunde uppnås genom att kung Owain kombinerade det walesiska ordet för björn, Arth, med det latinska, Ursus, som också betyder björn. Namnet Arthursus var fött. Under senare tid kan detta namn ha förkortats till Arthur. (Detta verkar vara en efterkonstruktion. Arthur är den walesiska formen för det romerska namnet Artorius. Första gången detta namn dyker upp i historien är faktiskt i Britannien. År 184 leder den till Britannien förlagde romerske befälhavaren Lucius Artorius Castus ett fälttåg till Gallien för att kväsa ett uppror, något som för övrigt påminner mycket om Ambrosius likartade fälttåg 300 år senare).

Hursomhelst, Phillips och Keatman har inte bara lyckats visa att Arthur existerat, de har gett honom ett namn också: Owain Ddantgwyn.

 

Avslutande diskussion

Vad säger källorna?

Vi har sett att det var Geoffrey of Monmouth som i sin History of the Kings of Britain från 1136 först berättade historien om kung Arthur, drottning Ganhumara (Guinevere), trollkarlen Merlin, det magiska svärdet Caliburn och ön Avalon. Senare författare runt om i Europa tog upp historien och byggde vidare på Geoffreys berättelser. Geoffrey hittade dock inte på historien själv. 10 år innan han författade sitt arbete hade William of Malmesbury i ett historieverk i förbigående nämnt Arthur. Där hjälper han Ambrosius Aurelianus att slå tillbaka de framträngande anglerna.

Förutom i walesiska poem, vars historiska värde är diskutabelt, framför allt därför att de nedtecknats först på 1200-talet, förekommer Arthurs namn endast i två arbeten skrivna före år 1000. Det ena är Annales Cambriae (c. 970), där Arthur omtalas två gånger, det andra Historia Brittonum (c. 830), av munken Nennius. I båda nämns slaget vid Badon. Dessutom berättar Nennius utförligt om Arthurs segrar i tolv olika fältslag. Där kallas han inte kung utan "dux bellorum" (en romersk beteckning för militär ledare).

Detta är inte mycket att gå på. Det finns dock tre andra skrifter som visserligen inte nämner Arthur, men däremot slaget vid Badon, Ambrosius Aurelianus, Vortigern och Hengest. Det är The Anglo-Saxon Chronicle (c. 900), Bedes Ecclesiastical History of the English People (c. 731) och Gildas De Excidio Britanniae (c. 540). Genom att kombinera dessa källor kan man få fram att det i slutet av 400-talet fanns en stark militär ledare i västra Britannien som framgångsrikt kämpade mot angelsaxarna.

Slaget vid Badon är en historisk realitet. Med hjälp av de tre sistnämnda källorna kan man tidsbestämma slaget och de flesta historiker är överens om att det ägde rum någon gång strax efter år 490. Två forskare, Graham Phillips och Martin Keatman, har t.o.m., genom övertygande bevisning, kunnat precisera årtalet ännu mer exakt till år 493.

Ambrosius Aurelianus är en historisk person. Redan Gildas (c. 540) nämner honom som ledare för de brittiska styrkorna. Han kom från en romersk familj (troligen hade hans förfäder bosatt sig i Britannien under romarnas ockupation av landet) och hans far hade varit konsul. Enligt Gildas hade han efterträtt Vortigern som någon slags militär ledare för britterna. Gildas beskriver slaget vid Badon som en stor seger för dessa, men om det är Ambrosius som är den militäre ledaren just i detta slag framgår inte.

Två saker kan vi anse som helt säkra efter att ha gått igenom de bevarade källskrifterna:

De brittiska styrkorna leddes av Ambrosius Aurelianus som efterträtt Vortigern som militär ledare för britterna.

Slaget vid Badon ägde rum strax efter år 490.

Alla andra fakta om Arthur är senmedeltida påfund (eller rena lögner som t ex Arthurs påstådda grav i klostret Glastonbury) eller sägner hämtade från gamla walesiska poem.

 

Vad säger teorierna?

Att Riothamus skulle vara den ursprunglige Arthur, som Geoffrey Ashe menar, bygger på två medeltida källor, brevet från Sidonius Apollinaris och Jordanes Goternas Historia. Brevet är samtida med Riothamus och Jordanes skrev sitt arbete 80 år efter de händelser som omtalas. Det finns ingen anledning att betvivla äktheten i brevet och sanningshalten i Jordanes historia. I Geoffrey of Monmouths berättelse om Arthur handlar hälften om hans krigståg i Gallien. Även om Geoffrey av sentida författare kallats lögnare kan han inte ha hittat på allt. Någon kärna av sanning måste det finnas i hans historier.

Genom att jämföra de olika källornas tidsangivelser kan Riothamus fälttåg till Gallien med sina tolvtusen män dateras ganska säkert till c. 470. Riothamus är, enligt Ashe, en titel och inget namn, så innehavaren av denna titel kan mycket väl ha hetat Arthur. Ashe anför också en bretagnsk berättelse om dessa händelser, dock utan att uppge någon källa, där en av kungarna heter just Arthur. Denne Arthur tvingas fly till Bourgogne där han försvinner vid en stad vid namn Avallon. Detta låter för bra för att vara sant. Historien har säkerligen tillkommet under senmedeltiden och är påverkad av andra berättelser om kung Arthur.

Det är heller inte säkert att Jordanes menar "britternas kung". Hans verk är skrivet på latin, och han säger om Riothamus att han är kung över "Brittones". Detta ord kan betyda antingen människor från Britannien eller från Bretagne. Om betydelsen är Bretagne faller hela teorin att Riothamus skulle vara en brittisk kung. Då förstår man också bättre biskop Sidonius brev till Riothamus. Biskopen vidarebefordrar ett juridiskt ärende till den person som har domsrätt i området, i detta fall Riothamus. Denne kan antingen vara kung över Bretagne eller bara en civil ämbetsman.

Den teori som Graham Phillips och Martin Keatman förespråkar stöder sig på arkeologiska utgrävningar och gamla walesiska genealogier. De arkeologiska vittnesbörden är odiskutabla. Norra Wales var det område där romartidens ideal fortfarande hölls levande efter 407, det år då de romerska trupperna lämnade Britannien. Området, som omfattade kungariket Gwynedd, fortsatte att ha en romersk befolkning åtminstone till början av 500-talet. Att Gwynedd från och med 460-talet koloniserades av ett folkslag från norra Britannien, votadini, och att dessa 20 år senare spred sig till det övriga Wales, har arkeologerna också visat. Denna migration finns för övrigt dokumenterad även i några medeltida skrifter. Att dessa sedan kämpat på överkonungen Ambrosius Aurelianus sida i kampen mot de inträngande angelsaxarna är också troligt.

Däremot är de slutledningar angående Arthurs identitet som Phillips och Keatman kommer fram till och som stöder sig på genealogier föga trovärdiga. De genealogier man använder förekommer som bihang till den medeltida skriften Annales Cambriae. De sägs vara sammanställda omkring 955. Nästan 500 år skiljer alltså mellan de personer som beskrivs och deras eventuella förekomst i sinnevärlden. Studier av andra medeltida genealogiers trovärdighet gör att inte mycken tilltro kan sättas till denna. Oftast är de gjorda för att senare regenter och konungar skall kunna rättfärdiga sin maktposition genom att kunna visa på anfäder, inte sällan legendariska sådana, långt tillbaka i tiden. De speglar således den egna tidens värderingar snarare än en historisk verklighet. I de fall genealogierna kan styrkas sträcker de sig oftast endast tre, fyra generationer tillbaka i tiden, alltså inte mer än c. 100 år.

Att namnet Arthur skulle vara en kombination av Arth och Ursus, två ord som båda betyder björn, verkar lite långsökt. Idén är tilltalande men namn uppkommer inte på detta sätt. Arthur är den walesiska formen av det romerska namnet Artorius som finns belagt sedan slutet av det andra århundradet e. Kr. Man skulle lika gärna kunna utgå från namnet Uther, som Arthurs far skall ha hetat, och påstå att det under årens lopp ändrat form, från Uther till Arthur.

 

Slutledning

Det scenario som växer fram efter studiet av de tillgängliga källorna är följande. När de sista romerska trupperna lämnat Britannien år 407 började en kamp om makten i det vakuum som då uppstod. Mindre kungadömen såg dagens ljus, en del nationalistiska, andra ville ha kvar banden med romarriket. Till att börja med var det den nationalistiska fraktionen som var den starkare. Kungen av Powys, Vortigern, blev ett slags överkonung som fick leda de trupper som sattes upp till skydd mot anfall utifrån, framförallt från pikter och skoter. Man hade dock inte tillräckligt med resurser för att möta de faror som hotade utan man tvingades anlita hjälptrupper utifrån, något som romarna tidigare praktiserat. Det var framförallt saxare som fick bosätta sig i landet mot att de gjorde krigstjänst. År 455 revolterade dock dessa, kanske på grund av utebliven sold, och vände sig mot britterna. Dessa valde en ny överkonung, Ambrosius Aurelianus, tillhörande den romerska fraktionen som hade sitt starkaste fäste i Gwynedd i norra Wales. Han lyckades hejda den saxiska anstormningen och återställa lugnet i riket för en tid framåt. Detta kan tidsbestämmas till omkring år 470. Just vid denna tid, då britterna återigen fått en stark centralmakt, begärde den västromerske kejsaren Anthemius hjälp av dessa i sin kamp mot västgoter och hunner på kontinenten. Enligt Jordanes kom "kung Riotimus…med tolv tusen man över oceanen" för att bistå kejsaren. Den man som ledde denna expedition bör ha varit Ambrosius Aurelianus, med titeln Riothamus. Enligt Jordanes besegrades britterna och fick fly till Bourgogne.

Saxarna återupptog sina fientligheter när Britannien återigen tömts på trupper. Stridslyckan varierade men år 493 besegrades saxarna i grund i slaget vid Badon. Gildas, som beskrev dessa händelser mindre än femtio år efter det att de ägt rum, nämner inte vem som ledde de brittiska trupperna. Det bör ha varit en ny överkonung, en efterträdare till Ambrosius.

Inte förrän 300 år senare, år 830, kopplas namnet Arthur samman med slaget vid Badon. Det är Nennius som i sitt historiearbete säger att han var "dux bellorum" (militär ledare) och att han kämpade tillsammans med Britanniens kungar. Uppenbarligen har mycket hänt under dessa trehundra år. En sammanblandning av personer och händelser har skett. Nennius berättar t ex en historia om hur Ambrosius blev vald till kung som mycket påminner om Arthurs kungaval. Ambrosius misslyckade fälttåg till Gallien och även det fälttåg som den till Britannien förlagde romerske befälhavaren Lucius Artorius Castus genomförde redan år 184, även det till Gallien och i samma syfte, att kväsa ett uppror, har säkerligen påverkat legendbildningen kring Arthur. 500- och 600-talen var ju två riktigt "mörka" århundraden i Britanniens historia. Det finns knappt några samtida urkunder bevarade och de historier om forna tider som var i omlopp traderades från mun till mun. Och under trehundra år kan sådana berättelser utbroderas till oigenkännlighet. Man kan ju bara titta på vad som hände med Arthurlegenden mellan åren 1136 och 1470.

Vad blir då svaret på min frågeställning? Har kung Arthur existerat? Svaret måste bli nej om man menar att det funnits en speciell person med namnet Arthur. Det är snarare så att det man fortfarande mindes av Vortigern, av Ambrosius, av slaget vid Badon och kanske också av Lucius Artorius Castus under den tidiga medeltiden vävdes samman till en enda berättelse, till legenden om kung Arthur. Britterna, när de väl besegrats av saxarna, behövde någon att sätta sitt hopp till och det blev sagohjälten Arthur. I legenden var han ju inte död, han skulle komma tillbaka och återigen besegra sina fiender. Under århundradenas lopp växte legenden, man tillförde material från gammal brittisk folktro och på 1100-talet, efter den normandiska erövringen av England, använde de normandiska kungarna Arthurlegenden för att rättfärdiga sin erövring. Arthur hade ju en gång, tillsammans med åtskilliga landsmän, begett sig över till Bretagne och nu kom hans sentida ättlingar tillbaka för att återta sitt gamla hemland från angelsaxarna. Med detta perspektiv är det inte svårt att förstå varför Arthurlegenden blev så populär under senmedeltiden. Understödd av de normandiska kungarna, som i myterna om Arthur såg ett utmärkt propagandamaterial, växte historien ut och blev till den enorma väv av berättelser som vi känner idag.

Om man slutligen, bland alla dessa personer, skall välja någon som möjligen kan ha varit förebild för sagohjälten Arthur, så måste det bli Ambrosius Aurelianus. Han är, enligt min mening, den enda möjliga kandidaten och han är också den ende som nämns vid namn av en någorlunda samtida författare, nämligen Gildas i det historiska arbete han skrev år 540.

 


Y Gododdin

Han stred framför tre hundra av de tappraste,
Han högg djupt in i center och flank,
Bland de ädlaste av män var han den främste,
Han gav hästar som gåva om vintern.
Han gav svarta korpar mat från värnet runt borgen
Fastän ingen Arthur.
Bland de starkaste männen i striden,
I främsta ledet, var Gwawrddur som en mur.


Legenden Arthur

För länge sedan, när England var söndrat och stod utan kung, invaderades landet av barbarer som ödelade landsbygden. Människorna ropade efter en rättskaffens man som kunde kasta ut fienden och återställa lag och ordning. Men bara den som kunde lossa ett förtrollat svärd från en förtrollad sten hade rätt till tronen. Många försökte men ingen lyckades, inte förrän en ung pojke plötsligt uppenbarade sig och, till allas förvåning, lyckades dra loss svärdet. Människorna jublade, man hade fått sin kung och hans namn var Arthur.

Arthur tog genast itu med att bygga upp sitt rike. Han uppförde ett starkt fäste, Camelot, och grundade en orden av krigare, kallad Riddarna av det runda bordet. Tillsammans med dessa red konungen ut och besegrade de fiender som hotade riket. Hans folk jublade och gladde sig åt det humana styre som kung Arthur förde, riket blomstrade och till drottning valde konungen den vackra Lady Guinevere.

Även sjukdomar lyckades man blidka under Arthurs regeringstid. Hans undersåtar fann den heliga Gral, en bägare som innehöll ett hemligt botemedel mot alla världens farsoter. Men när, som så ofta händer, människorna har det bra uppstår avundsjuka. Ett uppror mot kung Arthur utbröt, ledd av hans brorson Modred. Men bakom det hela låg mörka, sataniska krafter ledda av den mystiska, outgrundliga häxan Morganna. I ett avgörande slag besegrades Modred samtidigt som Morganna tillintetgjordes av Merlin, Arthurs hovtrollkarl. Men allt gick inte bra, Arthur själv blev dödligt sårad.

Konungens sista önskan på dödsbädden var att hans magiska svärd, Excalibur, skulle kastas i en förtrollad sjö som offer åt en sjögudinna. Så skedde; just innan svärdet träffade vattenytan dök en arm upp ur sjön och drog ned vapnet i djupet.

När Arthur var nära döden kom tre jungfrur, alla klädda i vitt, och förde bort honom till den mystiska ön Avalon. De flesta säger att han dog på ön och begravdes där, men några tror att Arthurs själ inte finns bland de döda. Man säger att han sover och att han en dag skall återvända.

 


England i början av 500-talet

Karta över England från 500-talets början

 

Litteraturförteckning

 

Till toppen


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved