PARKEN ZOO

En folkparks födelse

av Per-Erik Melander

 

Inledning

Söndagen den 3 juli 1898 skedde invigningen av Folkets Park i Eskilstuna. Hur började det hela, varifrån kom idén om en folkets park, varför ligger festplatsen där den ligger, vilka problem stötte man på i begynnelsen, hur löste man dessa, vilka människor var de starkast pådrivande i projektet och slutligen: hur reagerade Eskilstunas befolkning på det hela?

I tidningar och protokoll från det slutande 1800-talet kan man följa hur idén till ett Folkets Park tog form och hur man slutligen lyckades realisera dessa planer. I detta sammanhang kan nämnas hur mycket närmare man kommer en händelse om man läser samtida tidningsurklipp och protokollsutdrag än om man tar del av det inträffade i t.ex. artikelform. Gamla bilder gör också sitt till (tyvärr har det inte varit möjligt att ta med några i detta arbete – ännu) och har man någon erfarenhet av en nöjesplats en lördagskväll kan man i sin fantasi se hur människor roade sig för mer än hundra år sedan.

Förutom att behandla Folkets Parks tillblivelse tänker jag också nämna några av de begivenheter Eskilstunas arbetarebefolkning bjöds på det första året. Det var inte mycket med våra dagars mått mätt men för den tidens människor som var svältfödda på ”underhållning” var det säkerligen en stor händelse när någon talare från den stora världen (läs Skåne) gästade Eskilstuna eller när någon ”chansonnière” från den stora staden Stockholm idkade skönsång.

Historien om Folkets Park är en historia i smått, det handlar om ”de små, små detaljerna” för att tala med Povel Ramel. Och det är just de små detaljerna, de vardagliga händelserna, som håller historieintresset vid liv. Dessa gör att man aldrig tröttnar och alltid hittar nytt material att fördjupa sig i, i ett av de roligaste ämnen som finns, nämligen historia.

Folkets Park-rörelsen

Svenskarna har alltid haft en förkärlek för natursköna platser. Våra gamla offerlundar låg ofta vid någon vackert belägen källa eller annan märklig naturföreteelse som av den tidens människor ansågs helig. Vikingarna hade sina fester i det fria och under årtiondena runt det förra sekelskiftet blev det populärt med utflykter och picknick i det gröna. Utvärdshusen dök upp som svampar ur jorden, och här i eskilstuna hade vi t.ex. Sommarro, som låg vid nuvarande Nyforstorget, och Intagan, som låg på Djurgården i närheten av den byggnad som tidigare inrymde Djurgårdsmuséet.

Kärleken till naturen har säkerligen spelat en stor roll vid uppkomsten av folkparkerna. Arbetarna har längtat ut i den friska luften, som motsats till den bullriga och smutsiga verkstadsmiljön. I slutet av 1800-talet fanns det inga elljusspår, ingen joggingkultur och heller inga sommarhus på landet dit arbetarna kunde dra sig tillbaka. Det enda alternativet var sammankomster i det fria.

Dessa sammankomster sågs inte med blida ögon av privata markägare och myndigheter som var rädda för den framväxande arbetarrörelsen. Därför försökte man skaffa sig egna platser där man kunde träffas, och ju mer samhörighetskänslan ökade mellan arbetarna, ju mer angeläget blev det med en ”Folkets Park”.

Den första Folkets Park såg dagens ljus i Skåne. Där myntades också namnet. De byggnader där arbetarna samlades kallades för Folkets Hus (ordet är en direktöversättning av den belgiska arbetarrörelsens namn på sina möteslokaler, ”Maison du peuple”) och därför föll det sig naturligt att kalla de platser där arbetarna hade sina sammankomster för ”Folkets Park”. I Skåne övertog Malmö Socialdemokratiska förening Möllevångsparken år 1892 och gav den det nya namnet Folkets Park. Ganska snart följde andra socialdemokratiska föreningar i Skåne efter. Eskilstunas Folkets Park är den näst äldsta parken i landet av de som fortfarande finns kvar.

Det började i Snopptorp

År 1895 dök frågan upp i Eskilstuna Arbetarekommun om en Folkets Park i Eskilstuna. Det var på ett styrelsesammanträde den 14 juni som kassören August Eriksson kom med förslaget. Han tyckte att man skulle hyra en festplats som redan var tillfinnandes i Snopptorp och som ägdes av en sammanslutning vid namn ”Snopptorps Brunnsbolag”. Meningen var att hyra festplatsen för hela sommaren. Man kom dock inte överens med bolaget, trots detta kunde man den 8 september ha en stor folkfest på brunnsbolagets område. Den gick med vinst för arbetarekommunen. Hela 6 kr och 73 öre blev överskottet.

Året efter, 1896, förekom ånyo fester vid Snopptorp, anordnade av arbetarekommunen. Vid pingsten var det dans, agitation och festligheter och den 21 juni hölls ett massmöte där man informerade Eskilstunas arbetare om den kommande Folkriksdagen i Stockholm.

Vid ett styrelsesammanträde som arbetarekommunen höll den 2 juni föreslog J.A. Johansson att man skulle hyra något ställe utanför staden under en längre tid, kanske 5 år, där man kunde anordna fester, dans och möten. "Talaren ansåg att man borde draga sig från särskilt Djurgården så mycket som möjligt, enär de herrar som öfver denna plats hafva bestämmanderätt ofta lagt i dagen sitt hat mot arbetareorganisationerna". En kommitté tillsattes som skulle leta efter en lämplig plats i Eskilstunas omgivningar. I den ingick följande personer: P. Sparring, Flodin och O.H. Pettersson, även kallad ”Pelle med pipan”. Som ersättare hade man C. Åkerberg och Th. Andersson.

Vid midsommar hyrde arbetarekommunen festplatsen Snopptorp för tio kronor, reste en majstång som bl.a. dekorerades med den norska och svenska flaggan utan unionsmärket och med fackföreningarnas fanor. Midsommarfesten blev en succé och en vinst på hela 88 kr och 81 öre kunde räknas in. Man beslöt att anordna fester varje söndag under resten av sommaren och att dessa var relativt välbesökta framgår av att man vid ett tillfälle köpte in 500 dricka och 250 cigarrer. Man inhandlade även 50 kulörta lyktor och det diskuterades också om man skulle bygga en plattform för uppträdande. Det sistnämnda genomfördes dock inte, men trots detta förekom uppträdanden då och då. Atletklubbens gymnaster i Eskilstuna var en av attraktionerna.

Kommittén lämnade sin rapport den 14 september. ”Kommittén från den 8 juni rapporterade, att den varit ute och besett platser å Hvilsta mark i närheten af vattenledningsvärket hvilka voro till salu. Den ifrågavarande marken var utstakad till byggnadstomter och betingade ett pris af (1500) femtonhundra kr per tomt. Styrelsen beslöt att genom ombuden framställa frågan för de olika föreningarna att där ventileras, samt att i händelse föreningarna uttalade sig för inköp af platsen, de då äfven godhetsfullt på samma gång ville uttala sig för huru stort penningbidrag de kunna lämna för sakens förverkligande.”

Vid ett styrelsemöte den 14 december nämns namnet ”Folkets Park” för första gången: ”Upptogs till behandling frågan om en Folkets Park och upplyste ordf. härvid, att föreningarna tecknat tillsammans 1181 kr till företaget. Som denna summa ansågs för liten för att kunna sätta företaget igång, beslutade styrelsen att hänskjuta frågan till årsmötet att där afgöras samt då tillika inlemna förslag om enskild teckning för att på detta sätt få tillsammans det för sakens förverkligande erforderliga beloppet.”

Hade pengar funnits vid detta tillfälle är det inte helt osannolikt att en Folkets Park hade börjat uppföras i Snopptorp. Så blev det nu inte, en ny kommitté tillsattes på årsmötet den 16 januari 1897, och medlemmarna i den vände sina blickar åt ett annat håll.

För att få pengar till företaget tryckte kommittén upp 100 teckningslistor och 2000 upprop. Men delade ut 1200 upprop och 50 listor på vilka man kunde teckna andelar för 5 kr stycket och då dessa listor indrogs den 1 juni fick man tillbaka 45 st. med 154 tecknade andelar. Den summa man lyckades skrapa ihop var endast 770 kr.

Kommittéledamöterna, vilka bestod av F. Rydberg, Thure Andersson, J. Th. Nyström, C.G. Lundberg och en man vid namn Lind, förskräcktes dock inte. Man började diskutera var det blivande Folkets Park skulle ligga. Vid kvartalsmötet den 13 juli hade man fått fram två förslag. Leonard Hageman föreslog att man skulle försöka köpa mark i Kronskogen vid Snälltorpet. O.H. Pettersson, ”Pelle med pipan”, förordade däremot Hällby. Det förstnämnda förslaget vann stort vid en omröstning, 11 röster mot 3, och man började undersöka möjligheterna att på något sätt förvärva kronoskogsmarken.

I inget av arbetarekommunens återstående protokoll för 1897 nämns något ytterligare om planerna på en Folkets Park. Andra frågor blev i stället viktigare. Arbetarekommunen anslöt sig till det socialdemokratiska partiet, något som överskuggade all annan verksamhet under resten av året.

En annons införd i Eskilstuna-Kuriren i juli har följande lydelse: ”Stor Folkfäst anordn. af Eskilstuna Arb.-Kommun vid Snälltorp söndagen d. 18 juli kl. 3 e.m. Omväxlande program med tal och dans m.m. Fästmärken á 15 öre säljes på platsen. Komiterade.” Annonsen visar att man övergett Snopptorp som festplats och börjat rikta sina blickar åt annat håll.

1898

”Upptogs frågan om inköp af en jordareal till folkets park. Kommunstyrelsen hade enats om följande förslag för folkparksfrågans lösning. Kommunstyrelsen föreslår att köp af folkets park göres så fort som möjligt samt att medel tages först ut kassan, sedan lånas af understödsfonden högsta möjliga belopp, för öfrigt utsända listor för teckning till afdelningarna o. enskilda, vilka tecknade bidrag skola anses som lån till kommunen o. förbinder sig kommunen att betala 5 % ränta på dessa medel, återbetalning sker så fort som möjligt genom lottning. Flera talare uppträdde och talade för förslaget, mötet beslutade att till kommunstyrelsen hänskjuta frågan o. denna skulle försöka att anskaffa plats på bästa villkor o. för arbetarekommunen till största möjliga fördel. I sammanhang härmed bemyndigades kommunstyrelsen att inköpa paviljonger m.m. som finnas i Poenix Trädgård o. sedan utlysa ett extra kommunmöte för denna frågas slutliga afgörande.”

Detta är ett utdrag ur det protokoll som upprättades vid arbetarekommunens årsmöte söndagen den 23 januari 1898. Som synes har saker och ting börjat ske, idén om en Folkets Park i Eskilstuna är inte längre en idé bara på papperet.

Två av arbetarekommunens medlemmar, C.G. Åkerberg och E.W. Eriksson, hade fått nys om att gården Lundby var till salu. Man hade varit ute och träffat ägaren och denne ville ha 25000 kronor för hela egendomen. Detta var alldeles för dyrt; dessutom var området alldeles för stort. Det fanns redan en köpare men denne ville inte ha en skogsbacke (Gredby backe) som låg i utkanten av egendomen så avstyckning skedde och ett fyra tunnland stort område såldes för 8000 kronor till arbetarekommunen.

För att finansiera köpet gick man först igenom alla tillgångar. Föreningarna i staden bidrog med 1075 kronor, från enskilda kom 2000 kronor och i kommunstyrelsens kassa fanns 600 kronor. Ett aktiebolag bildades, ”Aktiebolaget Folkets park i Eskilstuna”, och genom försäljning av aktiebrev fick man in ett aktiekapital på 5090 kronor. Varje aktie var värd tio kronor i begynnelsen; arbetarekommunen själv ägde 400, slipare- och smärglarefackföreningen 30, järn- och metallarbetarefackföreningen 20, låsarbetarnas, knivarbetarnas och maskinarbetarnas organisationer 10 var, bleck- och plåtslagarna 8 och slutligen bageriarbetarna 3. Dessutom ägde en del privatpersoner aktier.

Aktiebolagets första styrelse bestod av sliparen Erik Wilhelm Eriksson, ordförande, knivsmeden Wilhelm Karlsson, maskinarbetaren Carl Gustaf Åkerberg, snickaren Olof Ekstrand och cementarbetaren Karl Albert Kjellman.

När köpet var klart bestämde man att arbetarekommunen skulle ombesörja alla arrangemang i parken, ordna med uppträdande, med musik osv. Nettobehållningen skulle betalas till styrelsen i det nya aktiebolaget som hyra av området. Man kom överens om att detta arrangemang skulle gälla under ett år, sedan skulle man utvärdera det hela och göra ändringar om det behövdes.

Arbetet påbörjades med en gång; det var allas önskan att få parken klar så fort som möjligt. Det var redan maj och man ville öppna till sommaren. Arbetarna vid Låsbolaget gick ut i strejk vid den här tiden och de strejkande erbjöd sig att hjälpa till. De gjorde ett strålande jobb och utan denna frivilliga arbetsinsats hade säkerligen arbetet på Folkets Park inte avancerat så raskt som det nu gjorde.

Vid midsommartid anordnade arbetarekommunen midsommarfirande i Folkets Park trots att den ännu inte riktigt var färdig. Allmänheten ägde fritt tillträde och man uppmanade särskilt arbetarna i staden att gynna en nöjesplats där en arbetarorganisation stod som arrangör. I en annons som var införd någon dag innan midsommar i Eskilstuna-Kuriren stod det bl.a. så här: ”I Folkets Park blir hvarje afton dans” (fyra dagar vid midsommar) ”på den nya dansbanan af 40 x 60 fots yta. Fin musik samt muntrationstillställningar af olika slag. I parken finnes skjut och kägelbana. Majstång reses. Midsommaraftonen kl. 7 och på Midsommardagen hålles kl. 5 e.m. tal af hr L. Hageman öfver ämnet Rösträttsrörelsen under nya fanor. OBS! Till Dansbanan säljas tillträdesbiljetter à 25 öre gällande för hela den dag de köpas. Läskedrycker tillhandahålles”. Avslutningsvis kunde man läsa att: ”… Folkets Park under den stundande hälgen blifva det ställe där stadens arbetarebefolkning kommer att samlas och, ehuru ännu ej den officiella invigningen af densamma kunnat äga rum, torde platsen i sitt nuvarande skick väl förtjäna denna uppmärksamhet. Hvarje arbetares lösen i midsommar må därför också blifva – Till Folkets Park!”

Den ”officiella” invigningen av Folkets Park var planerad att äga rum den 3 juli. Också här kan det vara lämpligt att citera en annons som var införd i Eskilstuna-Kuriren och som behandlade öppningsfirandet: ”Invigningsfästen för Folkets Park äger rum om söndag, 3 juli, efter ett gediget och nöjsamt program. Genom flera ansträngningar har det nu lyckats stadens organisationer att nå ett mål, som icke obetydligt torde komma att bidraga till att platsens arbetare starkare och fastare sammanknytas till en obrytbar kedja, nämligen ägandet af en Folkets Park på hvilken ingen enskild kan draga profit utan hvaraf hela inkomsten tillfaller arbetarne själfva och deras föreningar. Vid invigningen om söndag bör därför arbetarne som en man gå ut att fira denna offervillighetens och solidaritetens lagar och, på samma gång en treflig söndag erhålles, demonstrera sitt intresse för arbetareklassens emancipationsrörelse. Om söndag samlas kl. 10 förmiddagen fackföreningsmedlemmarne under fanorna, som uppställes på Esk.-Kurirens gård för att med musik i spetsen afmarschera genom Kungsgatan till Parken där hälsningstal hålles kl. 11 och de permanenta nöjena naturligtvis flitigt anlitas. På eftermiddagen kl. 3 hålles fästtal af herr R. Hansen från Stockholm hvarefter sång utföres af en större kör. Uppträdande af den välkända deklamatören, komikern och kuplettsångaren hr John Gentzell från Stockholm m.m., m.m., m.m. Dans till kl. 11 e.m. Musik af sextetten Svea. Entré 25 öre. Familjebiljetter à 40 öre. Förköp af biljetter lördag kväll i arbetarnes läsrum samt söndag morgon vid uppställningen. Kommunstyrelsen. Kommunstyrelsens medlemmar torde ovillkorligen mangrant infinna sig i Parken lördag kväll kl. 8”.

Det regnade när tåget startade från Eskilstuna-Kurirens gård. Man tog sig ut till Parken via Kungsgatan och under invigningsfestligheterna kunde man räkna in så mycket som 2000 personer. Det dansades till långt in på natten på arbetarekommunens dansbana som för ändamålet flyttats från Snälltorpsängen till Folkets Park.

Dagen efter, den 4 juli, kunde man läsa detta referat in Eskilstuna-Kuriren: ”Invigningen af Folkets Park i går öfvervars af en ansenlig folkskara och gynnades under själfva högtidligheten af ett godt väder. Väderleksutsikterna voro på f.m. mycket dystra. Då fackföreningsmedlemmarna vid 10-tiden på f.m. aftågade till parken, stod rägnet nästan som spö i backen. Efterhand uppklarnade dock himlen och solen begynte strö knippen af sol och värme öfver land och stad. Det kunde dock ej bli tal om hus i hvar buske, då rägnet gjort marken mycket sur. Under hela e.m. rådde en oafbruten folkström mellan staden och parken. Besökarnas antal utgjorde under dagens lopp ej mindre än omkring 2000. Invigningstalet hölls af hr R. Hansén från Stockholm, hvilken framhöll denna dag som en stor minnesdag i Eskilstuna arbetarrörelses historia. Visserligen kunde Eskilstunas arbetare känna sig lyckliga över att ha undgått de förföljelser, som särskilt för 10 à 12 år sedan som en rabies drog fram här och hvar, då arbetare samlades till rådplägning, men icke desto mindre kunde det komma en tid, då det vore godt för arbetarne att äga en egen samlingsplats. Tal. lyckönskade Eskilstunas arbetare till det nu genom energi och uppoffring vunna resultatet. Ehuru jordmånen är karg å denna bärgknall, är dock grunden säker, och liksom arbetarrörelsen, trots motgångar och förföljelser, går säkert fram, skall säkerligen också inträsset för Folkets Park blifva så stort, att arbetarrörelsen ser sig i stånd att om några år skaffa sig en annan större park. Tal. gladde sig öfver den entusiasm, som den i marschen till parken deltagande ungdomen visade. Särdeles glädjefullt var det att finna äfven en kvinna och några gråhårsmän i tåget. Med dylik entusiasm kunna också storvärk uträttas för arbetarerörelsen. I Folkets Park hade arbetarne fått en plats, där arbetarrörelsen kunde skjuta sina projektiler, ej i krigisk mening utan i ädel kamp för rättvisa och människovärdets erkännande. Här kunde också arbetarne hafva glädje och vederkvicka sig för att med ökad kraft kunna upptaga sitt arbete”.

Under sommaren fortsatte utbyggnaden av parken. Parkstyrelsen inköpte en större och en mindre paviljong från Phoenix trädgård för 25 respektive 20 kronor. På dessa förekom sedan under resten av sommaren uppträdanden och tal. Man byggde även ett staket runt området och påbörjade byggnationen av en ny dansbana med tak. Mellan parkentrén och landsvägen fanns ett dike och över detta byggde man en cementbro.

Vad kunde nu parkstyrelsen erbjuda Eskilstunaborna denna Folket Parks första sommar? Utbudet varierade. Den 9 augusti hade man bjudit in en skåning från Ystad, F.V. Thorsson. Dagen efter kunde man läsa detta i Eskilstuna-Kuriren: ”I Folkets Park häll den bekante agitatorn F.V. Thorsson från Ystad i går kväll ett föredrag, däri han manade till fortsatta ansträngningar för att söka sträcka arbetareorganisation ut öfver hela landet. Sedan tal. påpekat den himmelskriande inkonsekvens de skånska kapitalisterna visade, då de själfa organisera sig, men med maktmedel förneka arbetarne rätten att organisera sig, sökte tal. visa, att arbetarerörelsen måste vara ej allenast facklig, utan äfven politisk i socialistisk mening. Talet åhördes uppmärksamt af omkring 150 personer samt mottogs med lifligt bifall och åtföljdes af kraftiga lefverop för arbetarerörelsen. Sextetten Svea medvärkade före och efter föredraget samt vid dansen”.

Säsongen 1898 avslutades med stora festligheter den 24 och 25 september. Parkstyrelsen hade ordnat med fyrverkerier på lördagen och ett stort karnevalståg på söndagen. Fyrverkeriet, inköpt hos ”fyrvärkaren Törner i Stockholm”, gick av stapeln halv tio på kvällen. Entrén var tio öre och i detta pris ingick ”dans som vanligt”. I annonsen för söndagens evenemang kunde man bl.a. läsa: ”Kl. 3 e.m. stort karnevalståg, hvaraf framhålles: Allegorisk framställning af Eskilstuna smeder förr och nu, zigenargrupp, pepparkakskung, prins karneval, härolden, gubben vinter, Karl XII:s hofkapell samt ett flertal typer af olika slag. På aftonen vid illumination och bengalisk belysning tablåer ur Andersson, Pettersson och Lundström m.m. På kvällen stor illumination. Entré 50 öre”.

Den 26 september hade Eskilstuna-Kuriren en liten artikel om festligheterna: ”I Folkets Park var det värklig folksöndag i går. Skada blott att det kyliga vädret och det kanske något höga biljettpriset (50 öre) afskräkte mången från att draga dit ut, där Prins Karneval med sitt brokiga och glädtiga följe residerade under e.m. Omkring 450 besökare hade infunnit sig. I betraktande af den ringa tid, som beskärts för anordningarna, blef karnevalen lyckad. Utom härolderna, som i téten på sina gångare blåste basun, samt Prins Karneval, som ’blickar så stolt och är hög utan måtta, ej vålar sig titta på Petterssons Lotta’, märktes i tåget Karl XII:s bussar, ’gula och blå, barska och långa’ (sextetten Svea); Eskilstuna smeder förr, som ej hade annat stöd ’än brännvinsflaskan, stark och trogen, samt svarta härden och hobergskrogen’; vidare zigenare och ’papparkakskungen’, hvilken barnen höllo kär, funno ej hans like. En grupp hvitklädda gossar, anförda af gubben Vinter, tillvann sig också berättigadt inträsse. Utom karnevalsnöjet förekom under lifligt bifall bl.a. sång af hrr Viktor Dahlgren och Arvid Karlsson samt tvänne chansonettsångerskor från Stockholm”.

Allt var ganska primitivt till att börja med i Folkets Park. F.W. Adamsson stod vid entrén och sålde biljetter. Tio öre styck var normalpriset. Inne på området kunde man köpa både kaffe och läskedrycker. Oftast var man tvungen att koka kaffe på Kafé Framtiden vid Fristadstorget och sedan frakta ut det i mjölkflaskor till Folkets Park. Där värmdes det över ett fotogenkök. Fru Anna Mathilda Lindholm var den som svarade för kaffekokandet den första tiden. Tolv kronor i månaden var hennes lön; de övriga i kökspersonalen hade sju kronor.

Så gestaltade sig Folkets Parks första säsong. Det var åtskilliga Eskilstunabor, många tusen, som vandrade de 1500 stegen mellan Fristadstorget och parken denna sommar och höst. Att det var precis 1500 steg hade ”Pelle med pipan” mätt upp redan innan köpet av området var klart.

317 kronor blev nettovinsten detta första år. Dessutom anordnades efter säsongens slut en basar till förmån för Folkets Park som inbringade hela 2858 kronor och 91 öre. Så det var med stor tillförsikt parkstyrelsen såg nästföljande säsong an; det slutande 1800-talets sista år, 1899.

Men det, det är en annan historia.

Avslutning

De som en gång lade grunden till Folkets Park kunde väl inte ana att den skulle växa sig så stor som den har gjort. Att den steniga backen och den sanka ängen en gång skulle bli Eskilstunas främsta attraktion kunde de säkerligen inte ens i sin vildaste fantasi tänka sig.

De frågor som jag ställde i inledningen har jag, kan man väl säga, funnit svar på. Idén till Folkets Park kom från Skåne där landets första folkpark såg dagens ljus. I inledningsskedet hade man god kontakt parkerna emellan; under de första åren kom ofta talarna från Skåne. Att festplatsen ligger där den ligger kan man tacka herrarna C.G. Åkerberg och E.W. Eriksson för. Det var dessa båda som på eget bevåg underhandlade om köp av Gredby backe med ägaren till egendomen Lundby. De problem man stötte på i begynnelsen var överkomliga; projektet kunde ju genomföras och värre problem skulle dyka upp i framtiden. Även dessa löstes, Parken Zoo finns ju fortfarande kvar!

De starkast pådrivande i inledningsskedet var, förutom C.G. Åkerberg och E.W. Eriksson, följande:

August Eriksson, som 1895 ville hyra festplatsen i Snopptorp åt arbetarekommunen.

J.A. Johansson, P. Sparring, Flodin, O.H. Pettersson ”Pelle med pipan”, Th. Andersson som utredde folkparksfrågan 1896.

F. Rydberg, C.L. Olsson, J.T. Eriksson, J. Th. Nyström, C.G. Lundberg, Lind som 1897 försökte samla in pengar till en Folkets Park.

Leonard Hageman som föreslog Snälltorpet som plats för en arbetarnas samlingsplats; Carl Åsberg som undersökte möjligheterna att förvärva mark i Kronskogen.

Alla dessa, och många därtill, har vi att tacka för vår park. Men framför allt är det den framväxande arbetarrörelsen som är orsaken till våra folkparker. Utan arbetarnas kamp för sina rättigheter under det förra sekelskiftet hade vi inte haft någon Parken Zoo.

 

Bakåt


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved