Månen har gått ned

av Per-Erik Melander

 

Romanen ”Månen har gått ned” av John Steinbeck utspelar sig i en liten stad någonstans i norr. Det framgår inte exakt var, men Steinbeck skrev boken år 1942 med tanke på tyskarnas invasion av Norge den 9 april 1940. Berättelsen är allmängiltig, det spelar ingen roll var invasionen ägde rum, det som utspelar sig i romanen kan hända var som helst.

Fabel

En stark militärmakt invaderar ett litet, oförberett land, i romanen representerat av en mindre truppstyrka som tar kontrollen över en stad och dess viktigaste industri, en gruva. Invasionen kan inte accepteras av de erövrade, och erövrarna har svårt att inse att de verkligen tagit kontrollen över staden. Innevånarna i den lilla staden gör hela tiden motstånd, trots att de saknar vapen, och de vägrar att ge sig och möter erövrarna med tystnad och förakt. Detta bryter ned erövrarnas moral samtidigt som det stärker de erövrades.

Personer

Huvudpersonerna i romanen är dels de personer som ingår i militärstaben, dels de ledande männen i den stad som erövras. Den som leder invasionsstyrkan är överste Lanser. Han är högste befälhavare, en medelålders man, grå, trött och hård. Han är den ende av officerarna som egentligen vet vad ett krig går ut på. Under första världskriget var han stationerad i Frankrike och Belgien och han vet att krig innebär hat och falskhet, att det leds av inkompetenta generaler, att det till största delen består av tortyr, mord, sjukdom, trötthet och, i slutskedet, apati. Och när allt är över har ingenting ändrats, allt är som förut, utom att ännu mer hat har byggts upp. Lanser försöker undertrycka sina minnen från världskriget och bara göra det han är där för att göra: upprätthålla ordningen i staden och se till att järnmalmen levereras till hemlandet där den behövs i krigsindustrin. ”Det här kriget kommer att bli annorlunda, sa han till sig själv femtio gånger om dagen; det här kriget kommer att bli mycket annorlunda.”

Förutom överste Lanser består staben av major Hunter, kaptenerna Bentick och Loft och slutligen löjtnanterna Prackle och Tonder. Major Hunter är ingenjör i det civila och uppfattar sina medmänniskor endast som siffror. Han drar ifrån och lägger till. ”Han är en räknemästare snarare än en matematiker. Ingen av den högre matematikens humor, musik eller mysticism uppdagas någonsin för honom.” Han är en fantasilös man med åtskilliga misslyckade äktenskap bakom sig.

Kapten Bentick är en familjeman som tycker om barn och hundar och stora helger. Han är, trots att han är tysk, eller kanske just därför, en älskare av allt engelskt. Innan kriget kom bar han engelska kläder, hade engelsk hund och rökte engelsk tobak. Han semestrade varje år i Sussex i södra England och prenumererade på engelska tidningar. Till råga på allt ser han dessutom ut som en engelsman, med lätt framåtböjd gång, rödlätt ansikte och stor näsa. ”Han verkar lika olycklig i sin uniform som en engelsman i sin.”

Kapten Loft är militär ut i fingerspetsarna. Han lever för det militära. Han är aldrig civil, allt han gör andas krig och militärliv. Hans avancemang inom det militära har skett snabbt och han kommer att avancera ännu högre. Ingenting kan stoppa honom. Han kan alla militära hälsningar och alla militära förkortningar och alla militära instruktioner. Hans överordnade är rädda för honom därför att han kan mer om det militära än vad de själva kan. Kapten Loft tror att det högsta en människa kan uppnå är att vara militär. Han tror att alla kvinnor älskar en militär och kan inte förstå natt det kanske är annorlunda. Med hans ambitioner och brist på fantasi kan han säkert bli brigadchef med åren.

Löjtnant Prackle tror benhårt på det nya politiska system som Ledaren (så kallas Hitler i romanen) står för. Han tror så starkt på de nya idéerna att han inte bryr sig om att kontrollera vart de leder, vad slutresultatet blir. Han är en sentimental ung man som har lätt till både tårar och vredesutbrott. Han ser bra ut, är oftast glad och lätt att umgås med, men i stunder av allvar kan han skrika som Ledaren och grubbla som Ledaren. Han avskyr den moderna konsten och den lika dekadenta litteraturen. Han har själv varit med och bränt de böcker som Ledaren förbjudit. På fritiden tecknar han, han gör utmärkta porträtt och om inte kriget kommit emellan skulle han säkert ha blivit en aktad konstnär, kanske med helt andra värderingar än de han nu har.

Löjtnant Tonder är en drömmare, en poet. Han drömmer om upphöjda, starka män som dyrkar fattiga flickor, om döden på slagfältet, om gråtande föräldrar, om Ledaren vid den döendes bädd. Han drömmer ofta om sin egen död med en sjunkande sol i bakgrunden, med tysta män omkring sig, med valkyrior galopperande på vita springare och musik av Wagner i fjärran. Och, som den poet han är, har han redan sina sista ord färdiga.

Borgmästare i staden är en vithårig äldre man med mustasch och buskiga ögonbryn; hans namn är Orden. Han har varit borgmästare så länge att han har blivit synonym med ordet. För människorna i staden är en borgmästare lika med borgmästare Orden. Han och ämbetet har blivit ett. Det har gett honom värdighet och han har gett det värme.

Doktor Winter är en annan man som befinner sig högt upp på samhällsstegen. Han är stadens doktor och lokale historiker och mycket god vän med borgmästaren och dennes fru. Han är liksom borgmästaren en äldre gentleman, skäggprydd, enkel i sitt sätt, godhjärtad, ”så enkel att bara en verkligt lärd förstår hur djup han egentligen är.”

I staden bor även den populäre butiksföreståndaren herr Corell. Populär åtminstone innan det går upp för människorna i den lilla staden att det är han som underlättat landstigningen för ockupationsstyrkan genom att lämna ur strategiskt viktiga upplysningar till denna. Han är en förrädare som förrått sitt land. Det är han som ser till att den egna militären vid invasionens genomförande sysslar med sjutövningar på hans lantegendom flera mil utanför staden. Det är också han som ser till att stadens brevbärare och polis befinner sig ute på havet i hans båt när trupperna landsätts. Han gör allt detta för att han tror på det nya politiska system som den store Ledaren står för. Han tror att allt skall bli bättre under en ny och stark regim.

Ytterligare två personer spelar en viktig roll i romanen. Det är Alex Morden och hans fru Molly Morden. Han arbetar i gruvan, hon sköter hemmet. Alex beskrivs som en stor och stark ung man, blond och mycket snäll. Breda skuldror, smal midja, djupt liggande ögon och en stor och sensuell mun. Molly är också ung, blond, söt och intelligent. Två helt vanliga människor som drabbas hårt av kriget.

Miljö

Även om det alltså inte någonstans framgår att romanen handlar om Norge får vi ändå anta att det är så. Staden är en liten nordnorsk stad som lever på sin enda industri, brytning av järnmalm i en gruva. Vi får inte veta hur stor staden är, men den kan inte vara alltför stor eftersom alla känner alla. Man har i alla fall en borgmästare, ett stadshus, ett litet torg och en ganska stor hamn varifrån järnmalm skeppas ut. Eftersom det är en stad vid kusten sysslar innevånarna även med fiske. En järnväg förbinder staden med omvärlden, en omvärld som bara marginellt uppträder i boken. Från gruvan till hamnen leder också en järnväg. Författaren gör bara antydningar när det gäller miljön, han går inte in på detaljer, inte heller beskrivs människornas sociala liv närmare (även om det framgår att man lever bra och att ingen fattigdom förekommer). Det är helt andra saker som författaren vill ha fram i sin roman, saker som ligger mer på det psykologiska planet.

Komposition, kronologi och berättarperspektiv

Berättarperspektivet är 3:e person. När det gäller tyskarna och deras tankar och känslor är berättaren allvetande, deras innersta önskningar och farhågor beskrivs. Samma sak kan sägas om norrmännen, dock inte i lika hög grad. Deras känslor och tankar är ändå underförstådda: ett ständigt växande hat mot ockupationsmakten, ett hat riktat mot de soldater som befinner sig i staden.

Handlingen är strikt kronologisk. Den börjar med invasionen på våren, en sommar går och en vinter kommer. Berättelsen har alltså rak kronologi utan tillbakablickar.

Författaren beskriver omväxlande tyskarna och norrmännen och deras respektive reaktion på det som händer. Man får följa norrmännens motstånd mot tyskarna, tyskarnas försök att stävja detta och sedan norrmännens svar på tyskarnas åtgärder. Det hela eskalerar; en norrman dödar ett tyskt befäl, tyskarna avrättar norrmannen i tro att motståndet mot tyskarna skall brytas. Men så blir det inte. Sabotagen fortsätter, tyskarna försöker att med allt hårdare metoder kväsa befolkningen utan att lyckas. Författaren visar oss tyskarnas reaktioner på allt detta, hur de reagerar olika beroende på ålder och tidigare erfarenheter. Och hur deras rädsla för ortsbefolkningen ökar ju längre tiden går. Norrmännen å sin sida blir starkare och starkare. Genom att belysa dessa sidor i olika avsnitt av romanen lyckas författaren få fram sitt budskap på ett utmärkt sätt.

Motiv

Det omöjliga i att knäcka ett folks frihetslängtan är ett motiv i romanen. Författaren beskriver hur människor i motgångens och farans stund svetsas samman och blir i det närmaste oövervinneliga. Det enda som skulle kunna sätta stopp för motståndet är att utplåna, ja arkebusera hela nationen. Så länge det finns människor kvar finns det motstånd, och så länge det finns motstånd kommer det ockuperade folket till slut att segra, hur lång tid det än tar. Man ger aldrig upp. Som borgmästare Orden säger i slutet av romanen till tyskarnas högste befälhavare i staden, överste Lanser: ”Ni förstår, överste, ingenting kan ändra det. Ni kommer att krossas och kastas ut. Människorna tycker inte om att bli erövrade, så därför kommer de inte att bli det. Fria män kan inte starta ett krig, men när det en gång börjat kan de fortsätta kampen trots att de besegrats. Människor som lever i flock, som följer en ledare, kan inte göra detta, och därför vinner alltid flockmänniskorna de enskilda slagen medan de fria människorna vinner krigen. Det kommer att bli så nu med, tro mig.”

Romanen handlar också om den ensamhet som soldaterna drabbas av ju längre tiden går. Ensamheten bottnar i människornas hat. Man kan inte leva i en atmosfär av ständigt hat utan att bli oerhört ensam. Människan är ett flockdjur och ensamheten dödar henne och gör henne tokig. De tyska soldaternas moral smulas sönder ju längre tiden går och längtan efter sällskap och kärlek gör att de tar större och större risker. De kan inte förstå att ett hat kan vara så stort. Själva utför de ju bara det de blivit beordrade att göra.

Den förste som inte klarar pressen är löjtnant Tonder. Hatet och ensamheten bryter ned honom och han börjar ifrågasätta Ledarens mentala hälsa. Varför detta eviga erövrande? Varför detta evinnerliga krig? Vart leder det? Mer land som erövras, fler människor att trycka ned, mer hat som byggs upp! Som Tonder en gång säger: ”Kanske Ledaren är tokig. Flugor som erövrar ett flugpapper! Flugorna har erövrat tvåhundra mil nytt flugpapper.”

Längtan efter kvinnligt sällskap blir för stark för Tonder. Han förälskar sig i en kvinna i staden, Molly Morden. Hennes man, Alex, var den förste som avrättades av tyskarna. Han dödade en av stabsofficerarna när denne försökte tvinga honom att arbeta i gruvan. Den som kommenderade de soldater som sköt Alex var löjtnant Tonder. Det har han glömt när han första gången vågar sig hem till Molly. Hon har däremot inte glömt någonting.

”Molly gick mot lampan i rummets mitt, och bekymren tyngde henne. Hon tittade ner på lampan. Hon tittade på bordet och såg den stora saxen som låg bredvid stickningen. Hon lyfte upp den och kände den vassa spetsen, lät bladen glida mellan fingrarna tills hon höll saxen som en kniv, och hennes ögon var skräckslagna. Hon såg på lampan och skenet färgade hennes ansikte. Försiktigt lyfte hon upp saxen och gömde den i sin klänning.

Bultandet på dörren fortsatte. Hon hörde rösten som ropade på henne. Hon lutade sig över lampan ett ögonblick och blåste sedan snabbt ut ljuset. Rummet blev mörkt förutom ett svagt rött sken som kom från kolkaminen. Hon öppnade dörren. Hennes röst var spänd och mjuk. Hon ropade: - Jag kommer, löjtnant, jag kommer!”

Språk och stil

Språket är enkelt och stilen likaså. Författaren vill berätta en historia och få fram sitt budskap på ett klart och lättfattligt sätt, inget konstlat eller tillgjort språk behövs. Dialogen är enkel och pregnant och mycket sägs med några få ord. Inga långa, komplicerade meningsbyggnader förekommer, inga djupa liknelser eller svårförståeliga omskrivningar av enkla fakta. Allt är klart och logiskt uppbyggt.

Bildspråk förekommer, om än sparsamt. Det är oftast i samband med personbeskrivningarna, mera sällan när författaren vill teckna miljön. Men i allmänhet registrerar Steinbeck omvärlden och människorna som en kamera, precis som de är.

Budskap

Romanen handlar om den lilla människans kamp mot orättvisor och godtycklighet, mot en överhet som inte tar några mänskliga hänsyn utan bara arbetar för en idé som saknar förankring i verkligheten.

Temat i romanen är de undertrycktas tysta motstånd mot överheten, den handlar om människor som inte låter sig knäckas av varken hot, våld, tortyr, svält eller död. De förblir heroiska och sympatiska trots att de är besegrade och fångade i en orättvis värld.

Hela romanen andas hat. Hat från de besegrades sida mot ockupationsmakten som representeras av den enskilde soldaten. Även erövrarna, hur goda deras föresatser än varit, drabbas också de av hat; hat mot den plats där de tvingas leva, hat mot den bofasta befolkningen som inte kan acceptera dem. Det är framförallt det sätt som de bemöts på som är enerverande för tyskarna. De hör skratt på avstånd, när de närmar sig tystnar skrattet; de hör samtal, när de närmar sig tystnar samtalet. Det är utanförskapet som beskrivs på ett målande sätt i boken.

Ockupationsmakten lyckas aldrig knäcka de besegrade. Norrmännen blir i stället starkare och starkare, tyskarna svagare och svagare. Författaren vill visa hur omöjligt det är att i längden ockupera ett helt folk. I stället är det egentligen ockupationsmakten som får betala det högsta priset. Att ständigt bli hatad leder till ensamhet, en ensamhet som blir outhärdlig med tiden.

Ett annat tema som författaren tar upp är detta: de som lever med kriget dag och natt, som aldrig kan koppla av, som även när de sover måste vara på sin vakt, dessa män drabbas till slut av apati. Man struntar i hur det går, man längtar till slut bara hem. Kriget har blivit ett helvete – och kommer så att förbli.

Sammanfattning och slutomdöme

Steinbecks roman handlar alltså om en liten stad som ockuperas av ca 300 soldater från ett främmande land. Han talar inte om för oss var den utspelar sig, det som sker skulle kunna ske var som helst. Romanen är allmängiltig. Han beskriver vad ett krig innebär för den enskilda människan och det lilla samhället vid en ockupation. Storskaliga krig mellan nationer är bara abstrakta begrepp, något för historiker och militärer som befinner sig på alltför långt avstånd från de verkliga händelserna. För det enda som i det långa loppet egentligen betyder något är ju hur ett krig påverkar den enskilda människan.

Romanen är rak och enkel. Författaren berättar sin historia, han ger oss alla fakta och för fram sina åsikter om det som sker, åsikter som knappast kan ifrågasättas. Men han har lämnat stort utrymme mellan raderna. Det finns plats för läsarens egen fantasi. Det finns plats för egna reflektioner.

Boken är bra utan att vara ett mästerverk. Steinbeck har skrivit bättre böcker, men det han vill ha sagt med sin roman blir sagt. Den är lättläst och strukturen är klar, lite mer humor skulle dock inte skada, men trots det sistnämnda är den väl värd att offra några timmar på. Dess budskap är universellt och vi behöver inte gå tillbaka till andra världskriget för att hitta exempel på det som romanen beskriver. Det är bara att se sig omkring i världen idag. I alla världsdelar hittar vi människor som lever ett ofritt liv under auktoritära och totalitära regimer. Men som Steinbeck säger: ”Man kan inte krossa ett folks motståndskraft och motståndsvilja med mindre än att man utplånar folket självt!”

 

Bakåt


HEM

Copyright © 2011 Per-Erik Melander

All Rights Reserved